Som att klä en Barbiedocka

Ibland när jag skriver känner jag mig lite som Gud. Ja, förlåt om det låter rysansvärt förmätet, men så är det. Jag skapar ju en ny värld, med nya människor. Som för mig ofta kan kännas väl så levande som … ja, som ”riktiga” människor.

Varje gång en ny person träder in i handlingen är det mig ett stort nöje att ”modellera fram” henne eller honom. Att ge denna människa personlighet, åsikter, humör och känslor. För att inte tala om stil och utseende. Ibland känner jag mig som en liten flicka som pysslar med sina Barbiedockor. Provar kläder på dem i det oändliga. Funderar över om hon ska välja giftgröna boots eller knähöga svarta högklackade stövlar till den där rosa prinsesskjolen och illblå t-shirten med ett rött äpple på. Som ibland får en bekymmersrynka i pannan när hon granskar sitt ”verk” och upptäcker att ”nä det här blev ju inte riktigt rätt”. Och sedan börjar om från början i gen. Eller nöjer sig med att byta ut något enstaka plagg.

Idag är det Vanna som har fått vara min ”Barbiedocka”. Vanna är bästa kompis med Margit Cronqvists barnbarn Linda och en riktig … hrmmm, ja, en riktig personlighet. Både till karaktär och utseende. Här följer ett utdrag som kanske framför allt beskriver hur Vanna ser ut, men jag tror att ni får en liten inblick i hennes personlighet också.

Håll til godo 🙂

*******************

Vid elvatiden satte sig den nyduschade Linda tillrätta vid sitt arbetsbord med mapparna som innehåll brev till Agnes från väninnan Britta. Hon skulle just börja läsa det första då det ringde på hennes mobil.

”Ja det är Linda?”

”Men hallååååå där lilla puttenuttan!” Den glada rösten tillhörde Vanna Eriksson. Linda och Vanna hade börjat läsa vid Universitetet i Lund samtidigt ,och snabbt blivit bästa vänner när de träffats på Lunds Nation. Linda, som valt språk samt en ettårig översättarutbildning, hade efter avslutade studier blivit anställd på en översättningsbyrå i Malmö. Vanna hade efter sin ekonomutbildning fått jobb som marknadsutvecklare. För ett år sedan hade företaget hon arbetade på, till följd av den bistra konjunkturen, varit tvungna att säga upp henne och nio andra medarbetare. Vanna sökte aktivt jobb men hade inte funnit något nytt än.

”Hur är läget? Jag ringde på hemtelefonen, men det var upptaget – är det Margit som sitter och skvallrar med någon väninna hemma i Stockholm?”

Linda skrattade. ”Helt korrekt, hon har lagt beslag på telefonen. Vilken slutledningsförmåga du har, såhär på söndagsmorgonen och allt.”

”Morgon? Vaddå morgon? Den är för fasen long gone. Maja och Tobias väckte mig vid halv sju. Den där äckliga människan jag är gift med envisades att sova som en stock. Eller så låtsades han bara. Skulle inte förvåna mig.”

”Din stackare!”

”Jupp. Var glad att du är singel och barnlös. Hold on tight to that, baby.”

”Jag ska göra mitt bästa. Just nu känns det inte som något problem alls.”

”Mhm. Det är vad du tror. Rätt som det är så sitter man där i klistret. Jag vet vad jag snackar om. Men hörrududu, jag tänkte egentligen bara höra av mig för att…ja, för att höra av mig. Det var ju ett tag sedan. Hur har det nu gått med allt? Begravningen och Margit, och Agnes hus och så?”

”Åh. Vanna.” Linda suckade djupt. ”Du skulle bara veta.”

”Vaddå? Är det något som … har det blivit problem med något? Finns det något jag kan hjälpa dig med?” Vanna lät orolig på rösten.

”Nej, inte problem precis, men … ja, det har ju hänt en del helt oväntade grejer här.”

”Nä men? Vaddå? Nu får du berätta!”

”Ja du milde. Var ska jag börja någonstans?”

”Från början så klart! Men kör på nu då! Förbarma dig nu för fasen och bringa lite spänning i en arbetslös hemmafrus torftiga tillvaro!”

Linda skrattade. Även om Vanna förvisso i dagsläget faktiskt var en arbetslös hemmafru, så gick uttrycket ”torftig tillvaro” inte på något sätt ihop med henne. Vanna var inte den som hemföll åt den typ av självömkan som resulterade i tristess, eller än värre, apati. Hon gick målmedvetet in för att se arbetslösheten som en chans att testa nya saker och ge sig på nya projekt – allt från omtapetsering och grönsaksinläggningar till distansstudier i etnologi och kvällskurser i digitalfotografering. Någon risk att hon skulle sjangsera utseendemässigt verkade också ytterst avlägsen. Vanna hade alltid månat om sin exteriör. Det snudd på midjelånga, svarta håret, som hon nästan alltid bar utsläppt, var alltid välfönat och blankt. Hon skulle aldrig få för sig att gå längre än till soptunnan utan en beaktlig dos eyeliner och mascara, en gnutta rouge som markerade de höga kindbenen, och en rejäl dutt av lackblankt läppglans. Och som arbetslös, med begränsad ekonomi, hade hon gjort reafyndande på HM till en skön konst. Plaggen hon hittade där blandades på ett originellt och samtidigt otroligt elegant sätt med diverse second hand-godbitar från 60-, 70- och 80-tal – företrädelsevis i starka färger, och gärna också med intrikata mönster. Vannas långa, slanka figur och förmåga att röra sig som en modell, med högburet huvud och självsäkra steg, gjorde slutresultatet ännu mer uppseendeväckande. ”Gud vad du är snygg”, hade Linda en dag – några veckor efter att Niklas gjort slut med henne – utbrustit då Vanna förevisat sin senaste ensemble; ett par mycket vida, svarta dräktbyxor i gabardin, en satängblus med enormt breda slag och Pucci-inspirerat mönster i svart, vitt, rosa och orange, samt en vinröd slipover i något material som påminde om en ryamatta. Som pricken över i bar hon en iögonfallande brosch, ihoppysslad av en tre cerise tygblommor. Linda hade skakat på huvudet. ”Jag fattar inte hur du bär dig åt. För det första hade jag aldrig kommit på tanken att köpa de där plaggen och kombinera ihop dem. Och om jag ändå hade gjort det, så hade jag sett ut som en …komplett idiot. Och herregud …broschen, alltså…” Vanna hade tittat på henne, smålett och skakat på huvudet. ”Äh”, hade hon sagt. ”Det hänger inte på kläderna, egentligen. It is all about attitude, baby.” Sedan hade hon kärvänligt petat till sin väninna i sidan och deklarerat ”Så du kanske skulle kaxa till ditt hjärnkontor en liten smula. Vem vet, det hade ju kunnat leda till att du köpte något annat än sedesamma basplagg i ljusblått, beige och svart. I aptråkiga naturmaterial. Och det hade enligt min ringa mening vore en jävla välgärning för mänskligheten.” Linda, vars garderob till största delen bestod av ”säkra” plagg i just dessa färger och material, hade brustit ut i skratt och känt sig mycket träffad.

Dagen efter, en söndag, hade hon resolut tagit Vanna med sig till närmaste shoppingcenter, vilket hade resulterat i inköp av både ett och annat plagg till Linda, i för henne tidigare otänkbara färger, mönster och skärningar. ”Jomen lita på tant Vanna nu”, hade väninnan sagt och gett henne en uppmuntrande klapp på axeln. ”Det är bara att langa fram kreditkortet, blunda och tänka på något annat.” Linda hade till sin egen förvåning gjort som hon hade blivit tillsagd. Och när hon kom hem, och provade kläderna framför spegeln, kunde hon inte annat än att le nöjt. Det var faktiskt lite av en ny Linda. Inte fullständigt förändrad, trots att kläderna var så annorlunda än de hon brukade bära. Snarare kände hon sig lite tillspetsad; det hon såg i spegeln var liksom en uppgraderad version av henne själv. Som hon definitivt kände att hon skulle trivas med.

Linda log nu minnet av hur hon känt sig när hon stått där och speglat sig. Hur det hade fladdrat till lite i magtrakten av någon slags förväntan. Något nytt var på gång. Eller skulle kunna komma igång, kände hon. ”Tänk att något så ytligt som lite nya kläder kan betyda något”, hade hon mumlat för sig själv. ”Men varför inte, egentligen. Säg hej till Linda 1.2, the new and improved, slightly edgy version!” Hon gjorde en glad grimas och vinkade till sig själv i spegeln.

”Men hallååååå Linda?”, kvittrade Vanna nu i telefonluren. ”Finns du fortfarande ibland oss, eller har du left the building?”

Linda ryckte till, lämnade minnenas värld och återvände till nutid. ”Oh förlåt. Jag kom att tänka på något annat. Men nu ska du få höra…”

*******************

8 tankar på “Som att klä en Barbiedocka

  1. Ja-a du … här får vi verkligen lära känna en person både genom hennes stil och hennes sätt att tala och vara … och man blir både glad och inspirerad av henne. Nästan så jag själv vill gå ut och handla nytt och uppgradera mig …

    Härligt!

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s