2 down, 2 to go

Ganska exakt två månader efter att jag skickat in manuset till fyra nya förlag kom nästa refusering (första refuseringen damp ner för någon vecka sedan). Ja, inte är det kul, inte. Men jag väljer att se det positivt. Förlaget i fråga skriver att de läst manuset.  Ja, det är faktiskt ingen självklarhet att förlag verkligen gör det! De kanske läser igenom ens följebrev och inser att ”nä, det här är inget för oss”. Eller läser några sidor ur manuset och inser sammalunda. Då kan man få svar ganska snabbt. Typ inom några veckor.

Men att det tagit två månader för det här förlaget att svara tyder på att det faktiskt är som de skriver: de har läst igenom det. Och det tar jag som en komplimang.

Jahaja. Nu är det två förlag kvar som ska höra av sig. Sen är det bara ”på det igen” och skicka in till fler. Det skulle jag i och för sig kunna göra redan nu. Men jag har faktiskt skickat till alla lämpliga förlag som tar emot manus per e-post. Och att skicka en tung bibba papper från Shanghai känns inte så lockande. Dels skulle det bli rejält dyrt, dels är det ännu osäkrare om det kommer fram än om man skickar brev inom Sverige.

När det gäller manuset jag skriver på nu uppnådde jag en milstolpe idag. 80 000 ord! Det är cirka 195 boksidor, minsann…

Just nu sitter jag och pillar med diverse personbeskrivningar. Har insett att vissa av dem måste bli lite fullödigare. Annars blir de som streckgubbar, om ni förstår vad jag menar. Vare sig intressanta eller trovärdiga.

Och sen är det en annan sak. De där pelargonerna i den avlidna Agnes hus – hur kan de blomma så frodigt trots att ingen vattnar dem?

Sug på den karamellen, hörni 😉

Annonser

170 sidor

70 000 ord! Inte så pjåkigt. Det innebär cirka 170 färdiga boksidor. Jag räknar med att det får bli 10-15 000 ord till innan romanen är färdig.

Om jag lade manken till skulle det innebära att boken var färdigskriven om 10-15 dagar. Ettusen ord om dagen är nämligen ett rimligt mål för mig.

Nu tror jag dock inte att jag är klar inom den tidsrymden. Även om jag helgar mitt nyårslöfte   så skriver jag inte varje dag. Ofta är det så, att om jag arbetat med boken några dagar i sträck så känns det som att jag fått en överdos. Blir trött på den och måste göra något annat.

Och dessutom. När min berättelse tar slut. Så måste jag börja om från början. Med korrekturläsningen. Redan nu känner jag att det finns en del i persongalleriet som måste fixas till. Några av karaktärerna är nog lite för endimensionella. Jag måste utveckla varför de tänker vad de tänker, och gör vad de gör. Typ.

Jaja. Man ska vara glad för att man har något att göra 😉 Och – oftast i alla fall – något som är väldigt roligt.

Som att klä en Barbiedocka

Ibland när jag skriver känner jag mig lite som Gud. Ja, förlåt om det låter rysansvärt förmätet, men så är det. Jag skapar ju en ny värld, med nya människor. Som för mig ofta kan kännas väl så levande som … ja, som ”riktiga” människor.

Varje gång en ny person träder in i handlingen är det mig ett stort nöje att ”modellera fram” henne eller honom. Att ge denna människa personlighet, åsikter, humör och känslor. För att inte tala om stil och utseende. Ibland känner jag mig som en liten flicka som pysslar med sina Barbiedockor. Provar kläder på dem i det oändliga. Funderar över om hon ska välja giftgröna boots eller knähöga svarta högklackade stövlar till den där rosa prinsesskjolen och illblå t-shirten med ett rött äpple på. Som ibland får en bekymmersrynka i pannan när hon granskar sitt ”verk” och upptäcker att ”nä det här blev ju inte riktigt rätt”. Och sedan börjar om från början i gen. Eller nöjer sig med att byta ut något enstaka plagg.

Idag är det Vanna som har fått vara min ”Barbiedocka”. Vanna är bästa kompis med Margit Cronqvists barnbarn Linda och en riktig … hrmmm, ja, en riktig personlighet. Både till karaktär och utseende. Här följer ett utdrag som kanske framför allt beskriver hur Vanna ser ut, men jag tror att ni får en liten inblick i hennes personlighet också.

Håll til godo 🙂

*******************

Vid elvatiden satte sig den nyduschade Linda tillrätta vid sitt arbetsbord med mapparna som innehåll brev till Agnes från väninnan Britta. Hon skulle just börja läsa det första då det ringde på hennes mobil.

”Ja det är Linda?”

”Men hallååååå där lilla puttenuttan!” Den glada rösten tillhörde Vanna Eriksson. Linda och Vanna hade börjat läsa vid Universitetet i Lund samtidigt ,och snabbt blivit bästa vänner när de träffats på Lunds Nation. Linda, som valt språk samt en ettårig översättarutbildning, hade efter avslutade studier blivit anställd på en översättningsbyrå i Malmö. Vanna hade efter sin ekonomutbildning fått jobb som marknadsutvecklare. För ett år sedan hade företaget hon arbetade på, till följd av den bistra konjunkturen, varit tvungna att säga upp henne och nio andra medarbetare. Vanna sökte aktivt jobb men hade inte funnit något nytt än.

”Hur är läget? Jag ringde på hemtelefonen, men det var upptaget – är det Margit som sitter och skvallrar med någon väninna hemma i Stockholm?”

Linda skrattade. ”Helt korrekt, hon har lagt beslag på telefonen. Vilken slutledningsförmåga du har, såhär på söndagsmorgonen och allt.”

”Morgon? Vaddå morgon? Den är för fasen long gone. Maja och Tobias väckte mig vid halv sju. Den där äckliga människan jag är gift med envisades att sova som en stock. Eller så låtsades han bara. Skulle inte förvåna mig.”

”Din stackare!”

”Jupp. Var glad att du är singel och barnlös. Hold on tight to that, baby.”

”Jag ska göra mitt bästa. Just nu känns det inte som något problem alls.”

”Mhm. Det är vad du tror. Rätt som det är så sitter man där i klistret. Jag vet vad jag snackar om. Men hörrududu, jag tänkte egentligen bara höra av mig för att…ja, för att höra av mig. Det var ju ett tag sedan. Hur har det nu gått med allt? Begravningen och Margit, och Agnes hus och så?”

”Åh. Vanna.” Linda suckade djupt. ”Du skulle bara veta.”

”Vaddå? Är det något som … har det blivit problem med något? Finns det något jag kan hjälpa dig med?” Vanna lät orolig på rösten.

”Nej, inte problem precis, men … ja, det har ju hänt en del helt oväntade grejer här.”

”Nä men? Vaddå? Nu får du berätta!”

”Ja du milde. Var ska jag börja någonstans?”

”Från början så klart! Men kör på nu då! Förbarma dig nu för fasen och bringa lite spänning i en arbetslös hemmafrus torftiga tillvaro!”

Linda skrattade. Även om Vanna förvisso i dagsläget faktiskt var en arbetslös hemmafru, så gick uttrycket ”torftig tillvaro” inte på något sätt ihop med henne. Vanna var inte den som hemföll åt den typ av självömkan som resulterade i tristess, eller än värre, apati. Hon gick målmedvetet in för att se arbetslösheten som en chans att testa nya saker och ge sig på nya projekt – allt från omtapetsering och grönsaksinläggningar till distansstudier i etnologi och kvällskurser i digitalfotografering. Någon risk att hon skulle sjangsera utseendemässigt verkade också ytterst avlägsen. Vanna hade alltid månat om sin exteriör. Det snudd på midjelånga, svarta håret, som hon nästan alltid bar utsläppt, var alltid välfönat och blankt. Hon skulle aldrig få för sig att gå längre än till soptunnan utan en beaktlig dos eyeliner och mascara, en gnutta rouge som markerade de höga kindbenen, och en rejäl dutt av lackblankt läppglans. Och som arbetslös, med begränsad ekonomi, hade hon gjort reafyndande på HM till en skön konst. Plaggen hon hittade där blandades på ett originellt och samtidigt otroligt elegant sätt med diverse second hand-godbitar från 60-, 70- och 80-tal – företrädelsevis i starka färger, och gärna också med intrikata mönster. Vannas långa, slanka figur och förmåga att röra sig som en modell, med högburet huvud och självsäkra steg, gjorde slutresultatet ännu mer uppseendeväckande. ”Gud vad du är snygg”, hade Linda en dag – några veckor efter att Niklas gjort slut med henne – utbrustit då Vanna förevisat sin senaste ensemble; ett par mycket vida, svarta dräktbyxor i gabardin, en satängblus med enormt breda slag och Pucci-inspirerat mönster i svart, vitt, rosa och orange, samt en vinröd slipover i något material som påminde om en ryamatta. Som pricken över i bar hon en iögonfallande brosch, ihoppysslad av en tre cerise tygblommor. Linda hade skakat på huvudet. ”Jag fattar inte hur du bär dig åt. För det första hade jag aldrig kommit på tanken att köpa de där plaggen och kombinera ihop dem. Och om jag ändå hade gjort det, så hade jag sett ut som en …komplett idiot. Och herregud …broschen, alltså…” Vanna hade tittat på henne, smålett och skakat på huvudet. ”Äh”, hade hon sagt. ”Det hänger inte på kläderna, egentligen. It is all about attitude, baby.” Sedan hade hon kärvänligt petat till sin väninna i sidan och deklarerat ”Så du kanske skulle kaxa till ditt hjärnkontor en liten smula. Vem vet, det hade ju kunnat leda till att du köpte något annat än sedesamma basplagg i ljusblått, beige och svart. I aptråkiga naturmaterial. Och det hade enligt min ringa mening vore en jävla välgärning för mänskligheten.” Linda, vars garderob till största delen bestod av ”säkra” plagg i just dessa färger och material, hade brustit ut i skratt och känt sig mycket träffad.

Dagen efter, en söndag, hade hon resolut tagit Vanna med sig till närmaste shoppingcenter, vilket hade resulterat i inköp av både ett och annat plagg till Linda, i för henne tidigare otänkbara färger, mönster och skärningar. ”Jomen lita på tant Vanna nu”, hade väninnan sagt och gett henne en uppmuntrande klapp på axeln. ”Det är bara att langa fram kreditkortet, blunda och tänka på något annat.” Linda hade till sin egen förvåning gjort som hon hade blivit tillsagd. Och när hon kom hem, och provade kläderna framför spegeln, kunde hon inte annat än att le nöjt. Det var faktiskt lite av en ny Linda. Inte fullständigt förändrad, trots att kläderna var så annorlunda än de hon brukade bära. Snarare kände hon sig lite tillspetsad; det hon såg i spegeln var liksom en uppgraderad version av henne själv. Som hon definitivt kände att hon skulle trivas med.

Linda log nu minnet av hur hon känt sig när hon stått där och speglat sig. Hur det hade fladdrat till lite i magtrakten av någon slags förväntan. Något nytt var på gång. Eller skulle kunna komma igång, kände hon. ”Tänk att något så ytligt som lite nya kläder kan betyda något”, hade hon mumlat för sig själv. ”Men varför inte, egentligen. Säg hej till Linda 1.2, the new and improved, slightly edgy version!” Hon gjorde en glad grimas och vinkade till sig själv i spegeln.

”Men hallååååå Linda?”, kvittrade Vanna nu i telefonluren. ”Finns du fortfarande ibland oss, eller har du left the building?”

Linda ryckte till, lämnade minnenas värld och återvände till nutid. ”Oh förlåt. Jag kom att tänka på något annat. Men nu ska du få höra…”

*******************

Mitt bollplank

När man skriver så oplanerat som jag gör, hörni. Så händer det ibland – vilket jag ju redan påtalat – att man fastnar. Rätt så rejält, dessutom.

Då kan det vara bra att ha ett bollplank.

Och det har jag. I egenskap av min trettonåriga dotter. Som för övrigt är den enda person som hittills har fått läsa det alster jag skriver på nu.

När vi satt på planet hem från Bangkok nyligen (efter en trevlig semestervecka i denna gemytliga stad), satt flickebarnet och sträckläste hela historien så här långt. (Jag har laddat ner den på min iPad.)

Hennes omdöme var: ”Men, vad spännande, mamma! Alltså, du skriver verkligen bra! Inte trodde jag att jag skulle gilla sån här …. ja, sån här vuxenläsning, liksom”.

Det valde jag att ta som beröm.

Så. Förra helgen, när vi satt i bilen på väg till stallet (dottern rider på lördagar), så frågade hon mig hur det gick för mig med berättelsen. Och jag svarade sanningsenligt, att jag liksom fastnat.

”Men berätta. Vad är det du har fastnat med?” frågade hon.

Och jag berättade. Om vilka delar jag liksom inte riktigt fick ihop.

Dottern lade pannan i djupa veck. Och sa sen: ”Men. Kan det inte vara så här, då. Att X var kär i Y. Fast han vågade inte säga något på grund av Z.”

”Där har du en poäng”, svarade jag. ”Så kan det naturligtvis ha varit. Jag får grunna lite på saken.”

Och sedan diskuterade vi lite andra stötestenar. Bland annat ville dottern veta varför jag till död och pina envisas med att ha en trasdocka, iklädd tomtekostym och snara kring halsen, med i berättelsen.

”Jag vet att det är jättekonstigt”, sa jag. ”Men förstår du, jag hade en så levande dröm en natt. Där jag såg den här dockan. Och flera av de andra personerna som ingår i den här berättelsen. Och jag tolkade den här drömmen som att det här är något jag ska skriva om. Så därför måste trasdockan vara med. Jag såg den ju så väldigt tydligt i drömmen.”

”Aha”, sa dottern. Varpå hon återigen lade sin förtjusande panna i djupa veck. Och sedan kom med flera fiffiga lösningar på både det ena och andra dilemmat jag nu står inför.

Tack vare mitt bollplank har jag kommit en bit vidare. Än är inte alla detaljer på plats, men jag tycker mig ana huvuddragen.

Nu ska ni få ännu ett utdrag ur berättelsen. Det här handlar om när Linda, barnbarn till Margit (se inlägget nedan), och tillika en av mina huvudpersoner, får sin havererade, och nu reparerade cykel hemlevererad från Bengts Cykelverkstad, av en viss ung man vid namn Markus.

Håll till godo 🙂

************

Klockan kvart i ett, just när Linda ätit sin lunch, ringde det på dörren. Hon hastade in i arbetsrummet för att hämta sin plånbok och gick sedan för att öppna.

”Du som är Linda?” En mörkhårig man i hennes egen ålder, klädd i vintageblekta jeans i tämligen tajt passform samt en svart t-shirt, granskade henne. Hans ögon var ljust jadegröna, med en mörkblå rand runt iris som kom dem att se smått skräckfilmsaktiga ut, tyckte Linda. Men samtidigt vackra, på något sätt. Och inte helt lätta att slita blicken från.

”Ja, det är jag. Och du…”

”Jag är här med cykeln.”

Aha, tänkte Linda. Den där Markus, som Bengt pratade om.

”Jaha ja, vad bra.” Linda log lite. Markus fortsatte att se henne rakt i ögonen, men han återgäldade inte hennes leende. Snarare var det så att mungiporna åkte ner en smula. Det fick Linda att känna sig en smula obehaglig till mods.

”Då tar jag väl ut den då.” Han gjorde en gest bakåt med handen, mot skåpbilen som stod parkerad vid trottoarkanten på andra sidan gatan.

”Javisst! Fint!” Linda kom att låta glättigare än vad hon egentligen ville, vilket irriterade henne. Varför skulle hon försöka ställa sig in hos den här surkarten?

Hon betraktade honom medan han öppnade bakdörren på skåpbilen och lyfte ner cykeln. Han var inte mycket längre än hon själv – möjligtvis 1,75. Solbränd och bredaxlad. Vältränad – det framgick med all tydlighet, eftersom den svarta t-shirten satt tämligen tajt. Eller nej förresten – inte vältränad, utan muskulös, tänkte Linda. Det behöver ju inte vara samma sak, direkt. Och han här ser ju snarare ut som en bodybuilder. Står väl och spänner sig i gymmet varje dag. Skitfåfäng säkert. Linda fnyste till.

”Okej, jättebra. Tack. Det blev tvåhundra kronor, sa Bengt.” Hon räckte fram två hundralappar.

Markus granskade henne uppifrån och ner. Och lät blicken sedan vandra upp igen, till hennes ansikte. Av någon anledning fick denna okulära besiktning henne att snabbt sträcka på sig och dra in magen. Men HERREGUD, Linda, tänkte hon irriterat. Vad gör du? Och varför?

”Om du säger det så. Jag har ingen aning. Bengt sa inget.” Markus ryckte på axlarna. Han vände på huvudet och kikade bakåt, mot skåpbilen. Sedan suckade han till, vände sig åter mot Linda och tog emot pengarna. Utan att se på henne.

”Jaaa…då så. Tack. Och hälsa Bengt.”

”Mhm”, sa Markus. Sedan vände han på klacken, gick fram till skåpbilen, smällde igen bakdörren, öppnade vänster dörr, satte sig bakom ratten, startade motorn och körde iväg.

Vilken jävla typ. Var har Bengt hittat honom? Linda stod och såg efter den vita skåpbilen en stund. Sedan styrde hon in sin cykel genom den duvblå träporten som ledde in till hennes innergård. Parkerade den, gick ut genom porten igen, stängde den och gick in till sig genom ytterdörren.

Hon tog av sig träskorna och böjde sig ner för att ställa dem på skostället. När hon rätade på sig igen råkade blicken falla i hallspegeln. Linda vände sig sakta om, så att hon kom att stå rakt mitt emot spegeln. Hon tog ett steg framåt. Betraktade sin spegelbild. Ja, något fel måste det ju vara på mig, tänkte hon. Något fundamentalt fel. När till och med en vilt främmande karl tittar på mig med sån ENORM avsmak.

Linda kände hur halsen tjocknade och tårarna hotade att tränga fram. ”Nej så fan heller!”, sa hon för sig själv, vände snabbt blicken bort från spegeln och gick med bestämda steg tillbaka in i arbetsrummet.

Vad månde bliva?

Idag tänkte jag ge er en special treat – ett lite längre utdrag ur berättelsen jag skriver på. Det beskriver första mötet mellan två av mina huvudpersoner, Margit Cronqvist och Justus Henriksson (båda i 70-årsåldern). Vad detta möte kommer att leda till, och hur relationen kommer att utvecklas? Tjaaa…. det får vi väl se när jag skrivit klart boken 😉 (Observera att jag skrev ”vi” och inte ”ni” eftersom jag inte vet själv, än…)

Vore roligt att få kommentarer och synpunkter från er om stycket i övrigt också!

******

I samma ögonblick som Margit äntligen satte nyckeln i låset hörde hon och Linda en torr, svag hostning bakom dem. Förskräckta vände de sig om.

Några meter från dem stod en spenslig figur, iklädd grå rock i stilren 60-talsmodell, grå, aningens för korta kostymbyxor under vilka skymtade tunna, ribbade grå strumpor. Det enda i mannens klädedräkt som inte gick i grått var de svarta, mycket välpolerade skorna med tämligen spetsigt tåparti (Linda tyckte sig även här ana att modellen härrörde från 60-talet) och det breda vinröda sidenbandet på fedoran.

Långsamt lyfte den tunna gestalten på sin huvudbonad, varpå ansiktet framträdde tydligt. Det var mycket blekt, smalt och finmejslat, med några lätta fåror i pannan. Ögonen var ljusblå, klara och vänliga.

”Ja, ursäkta mig”, sa mannen och hostade till ännu en gång. Han log svagt och körde handen genom det ljusgrå håret som var prydligt kortklippt, förutom en slags halvlugg som nu föll ned i pannan på honom. ”Och förlåt om jag skrämde damerna”, fortsatte han.

”Jaha?” Margit rätade på ryggen och rynkade pannan. ”Och vem..?”

”Justus Henriksson. Hembygdsforskare. Oprofessionell. Förlåt, jag menar amatör.” Mannen rodnade lätt och slog ned blicken.

”Amatörmässig hembygdsforskare?” Margit drog på munnen.

”Så kan man förvisso uttrycka saken”, sa Justus eftertänksamt. Margit var inte säker på om mannen inte uppfattat hennes lilla skämt, eller om han verkligen ansåg sig vara amatörmässig som hembygdsforskare. Han ryckte lite generat på axlarna. ”Det är bara en liten hobby. Ett tidsfördriv. Hembygdsforskare är nog att ta i, förresten. Egentligen intresserar jag mig bara en smula för gamla gårdar. Eller hus.”

”På så vis”, sa Margit och nickade sakta. ”Och därför är ni här, antar jag? Jag menar, det här är ju…ja, det är ju en gammal gård.”

Justus nickade.

”Tja, det var ju lustigt att ni kom just nu.”

”Hur så?”

”Ja ni kanske inte vet om det, men gårdens ägare har gått bort. Huset står obebott.”

”Jodå, det visste jag om. Agnes Karlsson. Att hon gått bort nyligen.”

”Ja, i så fall är det ju märkligt att ni kommer just nu. Precis när vi har anlänt, menar jag. Och tursamt. För jag förmodar att ni vill följa med in och ta er en titt.”

Linda ryckte till och stirrade på sin mormor. Men vad går det åt henne, tänkte hon förskräckt. Hon kan väl inte bjuda in en vilt främmande människa till sin avlidna systers hus, bara så där.

”Åh nej! Nej det var alls inte…”. Justus skakade energiskt på huvudet. ”…det var alls inte meningen! Att be att få komma in. Nej, nej. För mig räcker det med att studera gårdarna utifrån.”

”Jaha. Jamen det låter allt lite amatörmässigt”, sa Margit, och drog på munnen igen.

Om att beskriva personer

Igår bestod mitt ”skrivarpass” av att fila på mina personbeskrivningar. Det här är något som jag tycker är både lätt och svårt.

Den enkla delen av personbeskrivningar är den som blir till i dialogen (som jag redan har berättat så är dialoger den bit av romanskrivandet som jag tycker bäst om). För en viktig del av en människas personlighet tycker jag manifesteras i hur vederbörande pratar.

Ibland väljer jag att låta en persons dialekt framträda. Om det är en skåning kan jag till exempel skriva ”naj” istället för nej, och ”amen” istället för ”ja men”. Men jag plockar bara enskilda ord/uttal som är karakteristiska för dialekten i fråga. Annars kan det bli …. lätt obegripligt.

I den berättelse jag skriver på nu är en av huvudpersonerna från Östeuropa, som talar svenska med lätt brytning. Och då gör jag sammalunda som med skåningen. Skriver som det låter i fråga om vissa ord. T.ex. ”do” istället för ”du”.

Ytterligare en romanperson har en viss förkärlek för något antikverade uttryckssätt. När han pratar petar jag ofta in ord som ”enär” och ”eljest”.

Men sedan ska man beskriva hur folk ser ut också, kanske även hur de luktar (om de luktar något), och om de använder sig av några karakteristiska gester eller liknande. Och i mitt huvud har jag en klar bild av detta. Men det är inte alltid så enkelt att sätta detta på pränt. Jag vill nämligen gärna vara noga med detaljer. Vilket får till följd att jag kan sitta i timmavis och googla på kläder, skor, färgnyanser och annat. Till exempel har en av mina huvudpersoner gröna ögon. Men vad heter exakt den där nyansen jag ser för mitt inre?!? Tja, efter att ha konsulterat diverse färgpaletter online visade det sig vara jadegrönt. Och den där dyra designerväskan som en annan person bär runt på – vad hette det märket nu då? Här fick jag googla runt på diverse väsksajter i en halvtimme innan jag kom på att det var en Birkin Bag från Hermes. Rätt ska vara rätt…

När man väl fått ihop all fakta så gäller det ju också att ”smyga in” det i texten på ett fiffigt sätt. Att bara skriva ”Margit Cronkvist hade grått hår i pagefrisyr, var klädd i en kornblå trenchcoat och en svart basker, och bar en Hermes Birkin Bag över armen. Hon doftade av parfymen Coco Chanel”, det går ju naturligtvis, men gör man så med alla i persongalleriet tycker jag det blir enahanda. När det gäller t.ex. Margit har jag istället gjort så här:

”Margit smällde igen bildörren. Hon drog energiskt åt skärpet på den kornblå trenchcoaten och började sedan rota runt i sin gulbeige Hermes Birkin Bag. Efter en liten stund fiskade hon upp en svart, väl tilltagen basker och tryckte snabbt ner den över den stilrent raka, örsnibbskorta och silverglänsande pagefrisyren.”

…och, lite längre fram i texten:

”Margit gläntade på dörr nummer två, som gick in till köket. Den gav ifrån sig ett svagt, men ändå genomträngande gnisslande, vilket fick Linda att skruva på sig av olust. Hon vände huvudet mot Margit och förnam då den mjukt pudriga doft av Coco Chanel som mormodern alltid bar. Linda hade sedan barnsben förknippat denna doft med trygghet, värme och trevnad, och nu fick den henne att känna sig en smula bättre till mods.” 

Tja. Det är väldigt roligt att ”modellera fram” sina romanfigurer, att få dem att framstå så levande och personliga som möjligt. Men det tar rejält med tid också. Åtminstone om man är en petimeter som jag 😉