Mitt bollplank

När man skriver så oplanerat som jag gör, hörni. Så händer det ibland – vilket jag ju redan påtalat – att man fastnar. Rätt så rejält, dessutom.

Då kan det vara bra att ha ett bollplank.

Och det har jag. I egenskap av min trettonåriga dotter. Som för övrigt är den enda person som hittills har fått läsa det alster jag skriver på nu.

När vi satt på planet hem från Bangkok nyligen (efter en trevlig semestervecka i denna gemytliga stad), satt flickebarnet och sträckläste hela historien så här långt. (Jag har laddat ner den på min iPad.)

Hennes omdöme var: ”Men, vad spännande, mamma! Alltså, du skriver verkligen bra! Inte trodde jag att jag skulle gilla sån här …. ja, sån här vuxenläsning, liksom”.

Det valde jag att ta som beröm.

Så. Förra helgen, när vi satt i bilen på väg till stallet (dottern rider på lördagar), så frågade hon mig hur det gick för mig med berättelsen. Och jag svarade sanningsenligt, att jag liksom fastnat.

”Men berätta. Vad är det du har fastnat med?” frågade hon.

Och jag berättade. Om vilka delar jag liksom inte riktigt fick ihop.

Dottern lade pannan i djupa veck. Och sa sen: ”Men. Kan det inte vara så här, då. Att X var kär i Y. Fast han vågade inte säga något på grund av Z.”

”Där har du en poäng”, svarade jag. ”Så kan det naturligtvis ha varit. Jag får grunna lite på saken.”

Och sedan diskuterade vi lite andra stötestenar. Bland annat ville dottern veta varför jag till död och pina envisas med att ha en trasdocka, iklädd tomtekostym och snara kring halsen, med i berättelsen.

”Jag vet att det är jättekonstigt”, sa jag. ”Men förstår du, jag hade en så levande dröm en natt. Där jag såg den här dockan. Och flera av de andra personerna som ingår i den här berättelsen. Och jag tolkade den här drömmen som att det här är något jag ska skriva om. Så därför måste trasdockan vara med. Jag såg den ju så väldigt tydligt i drömmen.”

”Aha”, sa dottern. Varpå hon återigen lade sin förtjusande panna i djupa veck. Och sedan kom med flera fiffiga lösningar på både det ena och andra dilemmat jag nu står inför.

Tack vare mitt bollplank har jag kommit en bit vidare. Än är inte alla detaljer på plats, men jag tycker mig ana huvuddragen.

Nu ska ni få ännu ett utdrag ur berättelsen. Det här handlar om när Linda, barnbarn till Margit (se inlägget nedan), och tillika en av mina huvudpersoner, får sin havererade, och nu reparerade cykel hemlevererad från Bengts Cykelverkstad, av en viss ung man vid namn Markus.

Håll till godo 🙂

************

Klockan kvart i ett, just när Linda ätit sin lunch, ringde det på dörren. Hon hastade in i arbetsrummet för att hämta sin plånbok och gick sedan för att öppna.

”Du som är Linda?” En mörkhårig man i hennes egen ålder, klädd i vintageblekta jeans i tämligen tajt passform samt en svart t-shirt, granskade henne. Hans ögon var ljust jadegröna, med en mörkblå rand runt iris som kom dem att se smått skräckfilmsaktiga ut, tyckte Linda. Men samtidigt vackra, på något sätt. Och inte helt lätta att slita blicken från.

”Ja, det är jag. Och du…”

”Jag är här med cykeln.”

Aha, tänkte Linda. Den där Markus, som Bengt pratade om.

”Jaha ja, vad bra.” Linda log lite. Markus fortsatte att se henne rakt i ögonen, men han återgäldade inte hennes leende. Snarare var det så att mungiporna åkte ner en smula. Det fick Linda att känna sig en smula obehaglig till mods.

”Då tar jag väl ut den då.” Han gjorde en gest bakåt med handen, mot skåpbilen som stod parkerad vid trottoarkanten på andra sidan gatan.

”Javisst! Fint!” Linda kom att låta glättigare än vad hon egentligen ville, vilket irriterade henne. Varför skulle hon försöka ställa sig in hos den här surkarten?

Hon betraktade honom medan han öppnade bakdörren på skåpbilen och lyfte ner cykeln. Han var inte mycket längre än hon själv – möjligtvis 1,75. Solbränd och bredaxlad. Vältränad – det framgick med all tydlighet, eftersom den svarta t-shirten satt tämligen tajt. Eller nej förresten – inte vältränad, utan muskulös, tänkte Linda. Det behöver ju inte vara samma sak, direkt. Och han här ser ju snarare ut som en bodybuilder. Står väl och spänner sig i gymmet varje dag. Skitfåfäng säkert. Linda fnyste till.

”Okej, jättebra. Tack. Det blev tvåhundra kronor, sa Bengt.” Hon räckte fram två hundralappar.

Markus granskade henne uppifrån och ner. Och lät blicken sedan vandra upp igen, till hennes ansikte. Av någon anledning fick denna okulära besiktning henne att snabbt sträcka på sig och dra in magen. Men HERREGUD, Linda, tänkte hon irriterat. Vad gör du? Och varför?

”Om du säger det så. Jag har ingen aning. Bengt sa inget.” Markus ryckte på axlarna. Han vände på huvudet och kikade bakåt, mot skåpbilen. Sedan suckade han till, vände sig åter mot Linda och tog emot pengarna. Utan att se på henne.

”Jaaa…då så. Tack. Och hälsa Bengt.”

”Mhm”, sa Markus. Sedan vände han på klacken, gick fram till skåpbilen, smällde igen bakdörren, öppnade vänster dörr, satte sig bakom ratten, startade motorn och körde iväg.

Vilken jävla typ. Var har Bengt hittat honom? Linda stod och såg efter den vita skåpbilen en stund. Sedan styrde hon in sin cykel genom den duvblå träporten som ledde in till hennes innergård. Parkerade den, gick ut genom porten igen, stängde den och gick in till sig genom ytterdörren.

Hon tog av sig träskorna och böjde sig ner för att ställa dem på skostället. När hon rätade på sig igen råkade blicken falla i hallspegeln. Linda vände sig sakta om, så att hon kom att stå rakt mitt emot spegeln. Hon tog ett steg framåt. Betraktade sin spegelbild. Ja, något fel måste det ju vara på mig, tänkte hon. Något fundamentalt fel. När till och med en vilt främmande karl tittar på mig med sån ENORM avsmak.

Linda kände hur halsen tjocknade och tårarna hotade att tränga fram. ”Nej så fan heller!”, sa hon för sig själv, vände snabbt blicken bort från spegeln och gick med bestämda steg tillbaka in i arbetsrummet.

8 tankar på “Mitt bollplank

  1. Jag med … paxar ett ex förstås.

    Du är verkligen bra på att få fram stämningar … tudelade stämningar … Spänningen här är jätteträffande beskrivet … mycket genom dialogen förstås … den inre och den yttre. Och den slutsats som Linda drar … den stämmer ju inte eller … visst skall den inte stämma? Hon är bara överdrivet självkritisk när någon som hon intresserar sig för inte ”svarar” direkt …

    Och vad bra att du har ett blollplank. Och ett ”plank” i en helt annan ålder också. Ungdomar är ofta väldigt klarsynta.

    Kram … och lycka till i fortsättningen.

    • Tack, Skatan!
      Ja, Linda är överdrivet självkritisk, men det beror på att hon har en del med sig i bagaget…vilket kanske Markus också har?!?

      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s