Nej men nu måste jag nog ändå…

Näää hör ni. Nu måste jag nog ändå skriva det där mejlet. Som jag drar mig för att skriva. Och skicka.

Det är så här. Den berättelse jag skriver på nu, det är min andra. Den första, som heter Brevet från Seoul, den har vandrat runt hos diverse förlag. Nämligen åtta stycken.

I första omgången skickade jag den till fyra förlag (några av de största svenska bokförlagen). Fick inom två månader svar från tre av dem. Innebörden var ”Tack för ditt manus, tyvärr måste vi meddela att…”. Och så vidare. Det vill säga rätt så standardmässiga refuseringar.

Det fjärde förlaget – också ett av de större – tog sju månader på sig att svara. Det var också en refusering, men en som jag blev oerhört glad över. För det var personligt formulerat. Förlaget bad om ursäkt för att jag hade fått vänta så länge på svar, men anledningen till detta var att mitt manus var ett av de som bedömdes som intressanta, och som de ville läsa igenom noggrant. Nu hade de trots allt bestämt sig för att inte ge ut det – eftersom de har begränsade resurser när det gäller debutanter – men de ville verkligen uppmana mig att fortsätta att skriva, och poängterade att jag var mycket välkommen att skicka in nya manus till dem.

Jag blev så glad att jag grät. För det här var ju en bekräftelse på att jag inte går omkring och inbillar mig att jag är bra på att skriva. Jag ÄR bra på att skriva.

Så. Efter det här tänkte jag att Brevet från Seoul eventuellt kan intressera något annat förlag. Jag granskade Svensk bohandelsförenings enormt långa lista över bokförlag, och valde ut fyra stycken – två större och två mindre – att skicka manuset till.

Från tre fick jag svar inom två månader. Två standardrefuseringar och ett mer personligt (där jag åter fick bekräftat att jag faktiskt KAN skriva).

Från det fjärde har jag inte hört något.

Och nu är det nästan åtta månader sedan jag skickade in manuset.

Och jag har kommit till den punkt att jag faktiskt är alldeles förbannat intresserad av att veta om de a) har fått manuset, b) har tittat på det c) tycker något om det.

Så pass intresserad av detta är jag nu att jag nog tänker skriva det där mejlet till dem, där jag frågar om dessa saker.

Samtidigt drar jag mig för detta. Inte för att det kan bli en refusering, åtminstone inte främst därför.

Det verkliga skälet är att jag är rädd att de ska skriva något i stil med ”det här var så otroligt genomuselt att vet du vad, med genomusla manus som dessa, där tycker vi verkligen inte att vi har något som helst ansvar att ge någon feedback. Vi försöker förtränga att vi någonsin har varit tvungna att ögna igenom denna dynga, vi mår illa av den och vi vill ICKE bli påminda om den igen. Att du har mage att skicka sådant dravel till oss! Du borde skämmas!!!”

Ja, de kanske inte är så … franka. Men ändå. Av någon anledning är jag livrädd för att höra att min berättelse är – dålig.

Eftersom jag faktiskt fått positivt gensvar borde jag inte gå omkring och ängsla mig för detta. Men jag gör det ändå.

Fast … nu efter åtta månader, så håller nyfikenheten på att vinna över rädslan. Faktiskt.

Det finns ju också en möjlighet att mitt manus aldrig kom fram. Eller att de har glömt bort det. Att de har missat att öppna mitt mejl.

Hmmm. Nej men jag måste.

Kanske idag, rentav.

10 tankar på “Nej men nu måste jag nog ändå…

  1. På’t bara! När du vet vad de har att säga behöver du inte ha något mentalt läckage åt det hållet.

    Dessa som ändå bekräftat att manuset är bra, de har inga förslag på vad du skulle kunna göra med det för att få dem att faktiskt ge ut det? Vad är det som får dem att trots allt tacka nej? Bristande resurser, är det allt?

    • Mentalt läckage – det var ett ypperligt uttryck! Just nu har jag ju lite för mycket av den varan rent generellt, så ett mejl till förlaget kunde ju vara bra för att strypa flödet lite, så att säga.
      Nej, mitt manus var trots allt inte så toppintressant att jag fick ett fylligt lektörsutlåtande. Vilket är det allra bästa man kan få i refuseringsväg. Men för att vara en debutroman är jag stolt och glad ändå 🙂

  2. Det är klart att du inte kommer få så´n negativ respons på ditt manus. Jag lutar åt att de aldrig fått det … och OM de fått det och fortfarande ,tycker jag det är VÄLDIGT dålig stil att inte ge dig feedback om hur det ligger till. Skulle det vara så svårt att skicka ett mail och bekräfta att de har manuset, fortfarande funderar eller något liknande så att du i alla fall vet att det är där.

    Jag tycker du skall skicka ditt mail på en gång …

    Lycka till!

    Kram!

    • Tja, visst är det trist att vänta såhär länge…å andra sidan kunde jag ju inte vara arg på det förlag som trots allt svarade så positivt efter sju månader 😉
      Nämen nu får jag skärpa till mig och mejla…..iiiiihhhhh!!!!!!
      Kram 🙂

  3. Kontakta dem! Antingen har praktikanten slarvat bort det eller så har det hamnat mellan två stolar… Eller så grunnar de…
    Och om de nu mot förmodan inte inser hur bra boken är – jag har ju läst den – så är förlusten deras! I så fall kan du bara konstatera att de är oproffsiga som inte fått tummarna loss och svarat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s