Kanske ändå….

Alltså, liiite segt är det. Nästan åtta månader sedan jag skickade in mitt manus till fyra förlag, endast två har svarat. Inte så att jag ligger sömnlös över detta, eller brister ut i gråt varje gång jag kollar e-posten.

Men jag undrar ju lite. Är manuset så dåligt att blotta tanken på att svara den erbarmliga skribenten är är alltför motbjudande? Med tanke på att jag har fått en personligt skriven, uppmuntrande refusering så kanske det inte är helt troligt.

Läser de och grunnar fortfarande?

Eller har det kommit bort i manushögarna?

Igår fick jag en trevlig och uppmuntrande kommentar från Elin, som berättade att ett förlag hört av sig till henne efter ett år, och då meddelat att de ville publicera en av hennes berättelser.

Så…jag kanske ändå har en chans!

Annonser

Att man kan bli så glad av en refusering…

Så vart det dags…refusering nummer två ploppade upp i mejlboxen för någon dag sedan (för nytillkomna läsare: detta gäller mitt senaste romanmanus).

Jo, ja visst. En del av mig suckar och tänker…shit.

Men, förstår ni. Det finns refuseringar, och det finns refuseringar.
Allra vanligast för ännu icke publicerade författare är ett standardsvar i stil med tack så mycket för ditt manus, tyvärr har vi bestämt oss för att tacka nej, och vi kan endast i undantagsfall ge detaljerade kommentarer till de manus som kommer in till oss…

Men. Det svaret jag fick idag var lite annorlunda.

Om vi backar bandet lite, så är det som såhär, att jag har skrivit två romaner. För två år sedan skickade jag roman nummer ett till ett antal förlag. Jag inväntar fortfarande svar från samtliga….dock var alla jag fått svar från hitintills refuseringar.
Ett av förlagen (som tydligtvis läs manuset i sin helhet) uppmuntrade mig dock att fortsätta skriva, och lät mig även veta att jag var välkommen att skicka in nya manus till dem.

Weeeheee!!!, tänkte jag. Det är alltså inte bara fråga om grandios hyper-hybris. Det finns faktiskt andra som tycker att jag kan skriva.
Sålunda plitar jag ihop roman nummer två, och skickar det bl.a. till ovan nämnda, positivt inställda förlag.

Efter två månader får jag svar från dem.
Vi kommer mycket väl ihåg dig och det manus du skickade oss för ett år sedan. Därför beslutade vi oss för att skicka ditt nya manus till en lektör, som ger följande utlåtande…
Tja, och sen kommer utlåtandet från lektören. Det är både ris och ros. När det gäller riset anser lektyren att mina dialoger tenderar att bli för pratiga ibland, och ger mig dessutom tipset att fördjupa mig i dramaturgi, vilket skulle kunna hjälpa mig att ”vässa till” mina berättelser lite (så att de inte spretar åt allt för många håll).
En småputtrande, charmig roman, skriver lektören vidare. Samt Om författaren väljer att utveckla sig tror jag att det finns en talang här.

Jag blir så glad. Lilla okända jag har nått så  långt med mina romanmanus att det faktiskt resulterat i en personlig kontakt med en förlagsredaktör, och därtill en seriös manusgenomläsning av en lektor.

Jajaja, en refusering förvisso. Men, hördu Jante, du kan dra något gammalt över dig.
För jag vet. Jag kan.
Och en dag. På ett eller annat sätt. Det blir en roman, en utgiven sådan!
Eller flera.
🙂 🙂

Inte helt förvånande…

Första refuseringen.
Tja. Jag är inte helt förvånad. Inte på grund av romanens bristande kvalitet, den är riktigt bra – jo, så jämrans kaxig är jag att jag vågar säga detta. Jag är helt säker på att många skulle tycka om den.

Nej, det frustrerande är att jag har förstått att det är nästintill omöjligt att bli förlagd om man inte är ”nån” (dvs redan känd på något sätt).

Men så tänker jag att de måste finnas undantag som bekräftar regeln också…

…och om inte så får jag väl göra mig känd på något sätt…

…eller ökänd kanske funkar ännu bättre? 😉 😀

…eller så får det bli utgivning på egen hand.

Jaja. Jag har åtminstone 10 förlag till på min lista, de får säga sitt först.

Det var det, det!

Jamen då så!

Min nya roman, Agnes hus, är nu klar, utskriven i fyra exemplar (präktiga bibbor kan jag säga…) och ivägskickad till fyra förlag. Det är de fyra förlag som jag tror kan vara intressanta, men som (av en eller annan anledning) inte tar emot manus per e-post. Om ingen av dem är intresserade återstår en hel del andra (e-postanvändande…) förlag att skicka till.

Det känns sannerligen som en befrielse att ha avslutad detta projekt, och mentalt går jag omkring och klappar mig på huvudet mest hela tiden. För vad duktig jag är! Har ju skrivit två romaner! Det är banne mig inte alla som vare sig orkar eller har disciplin nog att slutföra något sådant!

Nu har jag som sagt en idé till en ny berättelse…men jag kommer nog att vänta lite innan jag drar igång. Jag är inte trött på att skriva, men det är tröttande att skriva. Jag känner att jag behöver en paus.

Ska i alla fall hålla er uppdaterade om eventuell respons från förlagen…

Må gott så länge!

/Annie

Grunnar redan på nästa roman…

Min roman är nu i händerna på min eminenta korrekturläsare…och jag börjar så smått fundera på nästa epos 😉

Vad tror ni om en berättelse som till stor del utspelar sig i cyberrymden, närmare bestämt i ett eller flera sociala medier? Eller är det ”been there, done that”?

Jag tänker att det är ju som upplagt för spännande komplikationer. I och med cyberrymden har vi ju fått ytterligare en dimension här i livet. En extra tillvaro, skulle man kunna säga.

Vad är verkligast, livet on- eller offline? Eller är de lika verkliga?

Och vad händer när den ena tillvaron knackar på dörren hos den andra?

Ska man öppna – eller låta bli?

Hehe.

The End

Äääääntligen! Har jag lyckats skriva klart sista kapitlet i min roman. We-he-heeeee 😀

Det har varit en saftig smula ångestladdat på slutttampen. Jag tycker verkligen att jag har fått ihop en bra, originell och spännande berättelse med diverse cliffhangers och ett slut som kanske inte är etthundraprocentigt uppenbart.

Och sanningen att säga har jag varit rädd för att de sista sidorna ska låta resten falla platt till marken. Förstöra hela grejen, liksom.

Men. Nu tror jag faktiskt att det håller.

Tja, arbetet med denna roman är naturligtvis inte slut än. Nu ska jag skicka det sista kapitlet till min kunniga och duktiga korrekturläsare, så får vi se vad hon har att säga. Det är ju möjligt att hon rekommenderar vissa omskrivningar.

Jo förresten … ytterligare en orsak till att jag har dragit ut med att avsluta romanen är att jag känner att jag kommer att sakna alla illustra personer som befolkar den. Jag tycker väldigt mycket om dem.

Hmmm … det kanske får bli en uppföljning?

😉

Tack!

Nej men hörni! Kommer ni ihåg att jag för ett tag sedan skrev om det där bokförlaget som jag skickade in Brevet från Seoul till, och som jag aldrig hörde något av?

De har hört av sig nu. Nej, de tänker inte heller publicera manuset. Men jag blev glad ändå. För de ursäktade sig så väldigt mycket för att de inte hört av sig tidigare, och skrev att detta berodde på att de är ett mycket litet förlag som det väller in manus till. ”Ingen ursäkt, men en förklaring”, skriver de.

Sånt här gillar jag. Ska nu skriva ett kort svar och tacka för att de hörde av sig till slut 🙂