Kanske ändå….

Alltså, liiite segt är det. Nästan åtta månader sedan jag skickade in mitt manus till fyra förlag, endast två har svarat. Inte så att jag ligger sömnlös över detta, eller brister ut i gråt varje gång jag kollar e-posten.

Men jag undrar ju lite. Är manuset så dåligt att blotta tanken på att svara den erbarmliga skribenten är är alltför motbjudande? Med tanke på att jag har fått en personligt skriven, uppmuntrande refusering så kanske det inte är helt troligt.

Läser de och grunnar fortfarande?

Eller har det kommit bort i manushögarna?

Igår fick jag en trevlig och uppmuntrande kommentar från Elin, som berättade att ett förlag hört av sig till henne efter ett år, och då meddelat att de ville publicera en av hennes berättelser.

Så…jag kanske ändå har en chans!

Att man kan bli så glad av en refusering…

Så vart det dags…refusering nummer två ploppade upp i mejlboxen för någon dag sedan (för nytillkomna läsare: detta gäller mitt senaste romanmanus).

Jo, ja visst. En del av mig suckar och tänker…shit.

Men, förstår ni. Det finns refuseringar, och det finns refuseringar.
Allra vanligast för ännu icke publicerade författare är ett standardsvar i stil med tack så mycket för ditt manus, tyvärr har vi bestämt oss för att tacka nej, och vi kan endast i undantagsfall ge detaljerade kommentarer till de manus som kommer in till oss…

Men. Det svaret jag fick idag var lite annorlunda.

Om vi backar bandet lite, så är det som såhär, att jag har skrivit två romaner. För två år sedan skickade jag roman nummer ett till ett antal förlag. Jag inväntar fortfarande svar från samtliga….dock var alla jag fått svar från hitintills refuseringar.
Ett av förlagen (som tydligtvis läs manuset i sin helhet) uppmuntrade mig dock att fortsätta skriva, och lät mig även veta att jag var välkommen att skicka in nya manus till dem.

Weeeheee!!!, tänkte jag. Det är alltså inte bara fråga om grandios hyper-hybris. Det finns faktiskt andra som tycker att jag kan skriva.
Sålunda plitar jag ihop roman nummer två, och skickar det bl.a. till ovan nämnda, positivt inställda förlag.

Efter två månader får jag svar från dem.
Vi kommer mycket väl ihåg dig och det manus du skickade oss för ett år sedan. Därför beslutade vi oss för att skicka ditt nya manus till en lektör, som ger följande utlåtande…
Tja, och sen kommer utlåtandet från lektören. Det är både ris och ros. När det gäller riset anser lektyren att mina dialoger tenderar att bli för pratiga ibland, och ger mig dessutom tipset att fördjupa mig i dramaturgi, vilket skulle kunna hjälpa mig att ”vässa till” mina berättelser lite (så att de inte spretar åt allt för många håll).
En småputtrande, charmig roman, skriver lektören vidare. Samt Om författaren väljer att utveckla sig tror jag att det finns en talang här.

Jag blir så glad. Lilla okända jag har nått så  långt med mina romanmanus att det faktiskt resulterat i en personlig kontakt med en förlagsredaktör, och därtill en seriös manusgenomläsning av en lektor.

Jajaja, en refusering förvisso. Men, hördu Jante, du kan dra något gammalt över dig.
För jag vet. Jag kan.
Och en dag. På ett eller annat sätt. Det blir en roman, en utgiven sådan!
Eller flera.
🙂 🙂

Inte helt förvånande…

Första refuseringen.
Tja. Jag är inte helt förvånad. Inte på grund av romanens bristande kvalitet, den är riktigt bra – jo, så jämrans kaxig är jag att jag vågar säga detta. Jag är helt säker på att många skulle tycka om den.

Nej, det frustrerande är att jag har förstått att det är nästintill omöjligt att bli förlagd om man inte är ”nån” (dvs redan känd på något sätt).

Men så tänker jag att de måste finnas undantag som bekräftar regeln också…

…och om inte så får jag väl göra mig känd på något sätt…

…eller ökänd kanske funkar ännu bättre? 😉 😀

…eller så får det bli utgivning på egen hand.

Jaja. Jag har åtminstone 10 förlag till på min lista, de får säga sitt först.

Det var det, det!

Jamen då så!

Min nya roman, Agnes hus, är nu klar, utskriven i fyra exemplar (präktiga bibbor kan jag säga…) och ivägskickad till fyra förlag. Det är de fyra förlag som jag tror kan vara intressanta, men som (av en eller annan anledning) inte tar emot manus per e-post. Om ingen av dem är intresserade återstår en hel del andra (e-postanvändande…) förlag att skicka till.

Det känns sannerligen som en befrielse att ha avslutad detta projekt, och mentalt går jag omkring och klappar mig på huvudet mest hela tiden. För vad duktig jag är! Har ju skrivit två romaner! Det är banne mig inte alla som vare sig orkar eller har disciplin nog att slutföra något sådant!

Nu har jag som sagt en idé till en ny berättelse…men jag kommer nog att vänta lite innan jag drar igång. Jag är inte trött på att skriva, men det är tröttande att skriva. Jag känner att jag behöver en paus.

Ska i alla fall hålla er uppdaterade om eventuell respons från förlagen…

Må gott så länge!

/Annie

Grunnar redan på nästa roman…

Min roman är nu i händerna på min eminenta korrekturläsare…och jag börjar så smått fundera på nästa epos 😉

Vad tror ni om en berättelse som till stor del utspelar sig i cyberrymden, närmare bestämt i ett eller flera sociala medier? Eller är det ”been there, done that”?

Jag tänker att det är ju som upplagt för spännande komplikationer. I och med cyberrymden har vi ju fått ytterligare en dimension här i livet. En extra tillvaro, skulle man kunna säga.

Vad är verkligast, livet on- eller offline? Eller är de lika verkliga?

Och vad händer när den ena tillvaron knackar på dörren hos den andra?

Ska man öppna – eller låta bli?

Hehe.

The End

Äääääntligen! Har jag lyckats skriva klart sista kapitlet i min roman. We-he-heeeee 😀

Det har varit en saftig smula ångestladdat på slutttampen. Jag tycker verkligen att jag har fått ihop en bra, originell och spännande berättelse med diverse cliffhangers och ett slut som kanske inte är etthundraprocentigt uppenbart.

Och sanningen att säga har jag varit rädd för att de sista sidorna ska låta resten falla platt till marken. Förstöra hela grejen, liksom.

Men. Nu tror jag faktiskt att det håller.

Tja, arbetet med denna roman är naturligtvis inte slut än. Nu ska jag skicka det sista kapitlet till min kunniga och duktiga korrekturläsare, så får vi se vad hon har att säga. Det är ju möjligt att hon rekommenderar vissa omskrivningar.

Jo förresten … ytterligare en orsak till att jag har dragit ut med att avsluta romanen är att jag känner att jag kommer att sakna alla illustra personer som befolkar den. Jag tycker väldigt mycket om dem.

Hmmm … det kanske får bli en uppföljning?

😉

Tack!

Nej men hörni! Kommer ni ihåg att jag för ett tag sedan skrev om det där bokförlaget som jag skickade in Brevet från Seoul till, och som jag aldrig hörde något av?

De har hört av sig nu. Nej, de tänker inte heller publicera manuset. Men jag blev glad ändå. För de ursäktade sig så väldigt mycket för att de inte hört av sig tidigare, och skrev att detta berodde på att de är ett mycket litet förlag som det väller in manus till. ”Ingen ursäkt, men en förklaring”, skriver de.

Sånt här gillar jag. Ska nu skriva ett kort svar och tacka för att de hörde av sig till slut 🙂

2 down, 2 to go

Ganska exakt två månader efter att jag skickat in manuset till fyra nya förlag kom nästa refusering (första refuseringen damp ner för någon vecka sedan). Ja, inte är det kul, inte. Men jag väljer att se det positivt. Förlaget i fråga skriver att de läst manuset.  Ja, det är faktiskt ingen självklarhet att förlag verkligen gör det! De kanske läser igenom ens följebrev och inser att ”nä, det här är inget för oss”. Eller läser några sidor ur manuset och inser sammalunda. Då kan man få svar ganska snabbt. Typ inom några veckor.

Men att det tagit två månader för det här förlaget att svara tyder på att det faktiskt är som de skriver: de har läst igenom det. Och det tar jag som en komplimang.

Jahaja. Nu är det två förlag kvar som ska höra av sig. Sen är det bara ”på det igen” och skicka in till fler. Det skulle jag i och för sig kunna göra redan nu. Men jag har faktiskt skickat till alla lämpliga förlag som tar emot manus per e-post. Och att skicka en tung bibba papper från Shanghai känns inte så lockande. Dels skulle det bli rejält dyrt, dels är det ännu osäkrare om det kommer fram än om man skickar brev inom Sverige.

När det gäller manuset jag skriver på nu uppnådde jag en milstolpe idag. 80 000 ord! Det är cirka 195 boksidor, minsann…

Just nu sitter jag och pillar med diverse personbeskrivningar. Har insett att vissa av dem måste bli lite fullödigare. Annars blir de som streckgubbar, om ni förstår vad jag menar. Vare sig intressanta eller trovärdiga.

Och sen är det en annan sak. De där pelargonerna i den avlidna Agnes hus – hur kan de blomma så frodigt trots att ingen vattnar dem?

Sug på den karamellen, hörni 😉

Just saying …

… att om typ en vecka är det två månader jag skickade in Brevet från Seoul till ytterligare några förlag.

Just saying. Som sagt.

För övrigt har jag under den senaste veckan ägnat mig åt att läsa igenom min nya berättelse från början. Och upptäckt saker både här och där som måste ändras. Delvis för att jag kommit på nya briljanta idéer och infallsvinklar. I sådana fall är det roligt att ändra, skriva om och lägga till. Jag känner mig så …briljant.

Men sedan finns det ju också saker som bör ändras för att de inte är bra alls. Till exempel är det för pratigt. Eller ologiskt. Eller sömningivande. Då är det inte lika roligt att peta med texten.

Just nu är jag lite trött på den här berättelsen. Nej, jag tycker inte den är dålig. Tvärtom! Och jag kommer att skriva klart den. Men jag tror jag har fått en överdos den här veckan. Får låta den ligga till sig lite och återkomma om några dagar.

De första orden

Romanens inledning är viktig. Speciellt de första orden, den första meningen. De ska gripa tag i läsaren, så att denna inte kan annat än att fortsätta läsa. Detta råd har publicerats många gånger, och jag kan bara hålla med. Jag menar, inte blir jag så himla jättesugen när jag slår upp första sidan i en roman och möts av en första mening som innehåller något ointressant och ospännande.

Igår satt jag och pysslade med inledningen av romanen jag skriver på. Och var tvungen att konstatera att den inte är tillräckligt intresseframkallande. Inte så kul för egot att fejsa – men herregud, vill jag att den här romanen ska bli utgiven och läst, eller vill jag inte?

Så. Jag möblerade om rätt så rejält. Och detta blev resultatet. Som den oerhört schyssta person jag nu en gång är bjussar jag på hela inledningen. Det är inte säkert att den slutliga versionen kommer att te sig just såhär – men något i den här stilen blir det.

Håll till godo 🙂

Som ett guldhalsband runt en fet bit bulldeg, tänkte Linda när hon såg den gyllengula snaran runt trasdockans svällande, gräddvita hals. Undrar om den har strypmärken. Hon blundade hårt.

Efter några sekunder öppnade hon ögonen igen. Hon riktade blicken ner mot gruset, men snart gled den uppför den smutsvita, flagnande husväggen, mot det röda, mossfläckiga tegeltaket.

Linda tog ett djupt andetag och kisade in genom det vänstra vindsfönstret. Där innanför, uppallad på en gammal soffa, tronade den stora trasdockan. Armarna var utslängda åt var sitt håll över ryggstödets karm. Det såg nästan ut som om de var utbredda till en välkomnande kram.

Dockan var klädd i en tomtekostym, fläckvis blekt av solen. Under tomteluvan, som satt på sniskan på det överdimensionerade huvudet, vällde mängder av smörblommegula, långa garnlockar fram. Till ögon hade dockan två stora, blanka knappar. Den röda garnmunnen var formad till en hysteriskt glad grimas som sträckte sig nästan ända upp till örsnibbarna.

Och så snaran.

Som en vetebrödsfläta. Så ser det nog ut. Strypmärket, alltså. Om det nu finns något.

Linda vände bort blicken.