Att man kan bli så glad av en refusering…

Så vart det dags…refusering nummer två ploppade upp i mejlboxen för någon dag sedan (för nytillkomna läsare: detta gäller mitt senaste romanmanus).

Jo, ja visst. En del av mig suckar och tänker…shit.

Men, förstår ni. Det finns refuseringar, och det finns refuseringar.
Allra vanligast för ännu icke publicerade författare är ett standardsvar i stil med tack så mycket för ditt manus, tyvärr har vi bestämt oss för att tacka nej, och vi kan endast i undantagsfall ge detaljerade kommentarer till de manus som kommer in till oss…

Men. Det svaret jag fick idag var lite annorlunda.

Om vi backar bandet lite, så är det som såhär, att jag har skrivit två romaner. För två år sedan skickade jag roman nummer ett till ett antal förlag. Jag inväntar fortfarande svar från samtliga….dock var alla jag fått svar från hitintills refuseringar.
Ett av förlagen (som tydligtvis läs manuset i sin helhet) uppmuntrade mig dock att fortsätta skriva, och lät mig även veta att jag var välkommen att skicka in nya manus till dem.

Weeeheee!!!, tänkte jag. Det är alltså inte bara fråga om grandios hyper-hybris. Det finns faktiskt andra som tycker att jag kan skriva.
Sålunda plitar jag ihop roman nummer två, och skickar det bl.a. till ovan nämnda, positivt inställda förlag.

Efter två månader får jag svar från dem.
Vi kommer mycket väl ihåg dig och det manus du skickade oss för ett år sedan. Därför beslutade vi oss för att skicka ditt nya manus till en lektör, som ger följande utlåtande…
Tja, och sen kommer utlåtandet från lektören. Det är både ris och ros. När det gäller riset anser lektyren att mina dialoger tenderar att bli för pratiga ibland, och ger mig dessutom tipset att fördjupa mig i dramaturgi, vilket skulle kunna hjälpa mig att ”vässa till” mina berättelser lite (så att de inte spretar åt allt för många håll).
En småputtrande, charmig roman, skriver lektören vidare. Samt Om författaren väljer att utveckla sig tror jag att det finns en talang här.

Jag blir så glad. Lilla okända jag har nått så  långt med mina romanmanus att det faktiskt resulterat i en personlig kontakt med en förlagsredaktör, och därtill en seriös manusgenomläsning av en lektor.

Jajaja, en refusering förvisso. Men, hördu Jante, du kan dra något gammalt över dig.
För jag vet. Jag kan.
Och en dag. På ett eller annat sätt. Det blir en roman, en utgiven sådan!
Eller flera.
🙂 🙂

Annonser