Idag tänkte jag ge er en special treat – ett lite längre utdrag ur berättelsen jag skriver på. Det beskriver första mötet mellan två av mina huvudpersoner, Margit Cronqvist och Justus Henriksson (båda i 70-årsåldern). Vad detta möte kommer att leda till, och hur relationen kommer att utvecklas? Tjaaa…. det får vi väl se när jag skrivit klart boken 😉 (Observera att jag skrev ”vi” och inte ”ni” eftersom jag inte vet själv, än…)
Vore roligt att få kommentarer och synpunkter från er om stycket i övrigt också!
******
I samma ögonblick som Margit äntligen satte nyckeln i låset hörde hon och Linda en torr, svag hostning bakom dem. Förskräckta vände de sig om.
Några meter från dem stod en spenslig figur, iklädd grå rock i stilren 60-talsmodell, grå, aningens för korta kostymbyxor under vilka skymtade tunna, ribbade grå strumpor. Det enda i mannens klädedräkt som inte gick i grått var de svarta, mycket välpolerade skorna med tämligen spetsigt tåparti (Linda tyckte sig även här ana att modellen härrörde från 60-talet) och det breda vinröda sidenbandet på fedoran.
Långsamt lyfte den tunna gestalten på sin huvudbonad, varpå ansiktet framträdde tydligt. Det var mycket blekt, smalt och finmejslat, med några lätta fåror i pannan. Ögonen var ljusblå, klara och vänliga.
”Ja, ursäkta mig”, sa mannen och hostade till ännu en gång. Han log svagt och körde handen genom det ljusgrå håret som var prydligt kortklippt, förutom en slags halvlugg som nu föll ned i pannan på honom. ”Och förlåt om jag skrämde damerna”, fortsatte han.
”Jaha?” Margit rätade på ryggen och rynkade pannan. ”Och vem..?”
”Justus Henriksson. Hembygdsforskare. Oprofessionell. Förlåt, jag menar amatör.” Mannen rodnade lätt och slog ned blicken.
”Amatörmässig hembygdsforskare?” Margit drog på munnen.
”Så kan man förvisso uttrycka saken”, sa Justus eftertänksamt. Margit var inte säker på om mannen inte uppfattat hennes lilla skämt, eller om han verkligen ansåg sig vara amatörmässig som hembygdsforskare. Han ryckte lite generat på axlarna. ”Det är bara en liten hobby. Ett tidsfördriv. Hembygdsforskare är nog att ta i, förresten. Egentligen intresserar jag mig bara en smula för gamla gårdar. Eller hus.”
”På så vis”, sa Margit och nickade sakta. ”Och därför är ni här, antar jag? Jag menar, det här är ju…ja, det är ju en gammal gård.”
Justus nickade.
”Tja, det var ju lustigt att ni kom just nu.”
”Hur så?”
”Ja ni kanske inte vet om det, men gårdens ägare har gått bort. Huset står obebott.”
”Jodå, det visste jag om. Agnes Karlsson. Att hon gått bort nyligen.”
”Ja, i så fall är det ju märkligt att ni kommer just nu. Precis när vi har anlänt, menar jag. Och tursamt. För jag förmodar att ni vill följa med in och ta er en titt.”
Linda ryckte till och stirrade på sin mormor. Men vad går det åt henne, tänkte hon förskräckt. Hon kan väl inte bjuda in en vilt främmande människa till sin avlidna systers hus, bara så där.
”Åh nej! Nej det var alls inte…”. Justus skakade energiskt på huvudet. ”…det var alls inte meningen! Att be att få komma in. Nej, nej. För mig räcker det med att studera gårdarna utifrån.”
”Jaha. Jamen det låter allt lite amatörmässigt”, sa Margit, och drog på munnen igen.
En roman blir till 