De första orden

Romanens inledning är viktig. Speciellt de första orden, den första meningen. De ska gripa tag i läsaren, så att denna inte kan annat än att fortsätta läsa. Detta råd har publicerats många gånger, och jag kan bara hålla med. Jag menar, inte blir jag så himla jättesugen när jag slår upp första sidan i en roman och möts av en första mening som innehåller något ointressant och ospännande.

Igår satt jag och pysslade med inledningen av romanen jag skriver på. Och var tvungen att konstatera att den inte är tillräckligt intresseframkallande. Inte så kul för egot att fejsa – men herregud, vill jag att den här romanen ska bli utgiven och läst, eller vill jag inte?

Så. Jag möblerade om rätt så rejält. Och detta blev resultatet. Som den oerhört schyssta person jag nu en gång är bjussar jag på hela inledningen. Det är inte säkert att den slutliga versionen kommer att te sig just såhär – men något i den här stilen blir det.

Håll till godo 🙂

Som ett guldhalsband runt en fet bit bulldeg, tänkte Linda när hon såg den gyllengula snaran runt trasdockans svällande, gräddvita hals. Undrar om den har strypmärken. Hon blundade hårt.

Efter några sekunder öppnade hon ögonen igen. Hon riktade blicken ner mot gruset, men snart gled den uppför den smutsvita, flagnande husväggen, mot det röda, mossfläckiga tegeltaket.

Linda tog ett djupt andetag och kisade in genom det vänstra vindsfönstret. Där innanför, uppallad på en gammal soffa, tronade den stora trasdockan. Armarna var utslängda åt var sitt håll över ryggstödets karm. Det såg nästan ut som om de var utbredda till en välkomnande kram.

Dockan var klädd i en tomtekostym, fläckvis blekt av solen. Under tomteluvan, som satt på sniskan på det överdimensionerade huvudet, vällde mängder av smörblommegula, långa garnlockar fram. Till ögon hade dockan två stora, blanka knappar. Den röda garnmunnen var formad till en hysteriskt glad grimas som sträckte sig nästan ända upp till örsnibbarna.

Och så snaran.

Som en vetebrödsfläta. Så ser det nog ut. Strypmärket, alltså. Om det nu finns något.

Linda vände bort blicken.

11 tankar på “De första orden

    • Njae. Inte sådär spontant. Dock förekommer doftbeskrivningar i mina berättelser, men det är mer för att jag tänkt ut saker som att ”nu skulle det passa om X bar parfymen Y”
      Känner du dofter när du skriver?

      • Ja, väldigt ofta. Jag har en ganska stark närvaro i de miljöer som jag skildrar, och fantasin inkluderar dofter, även om det inte alltid är något jag skriver ner i berättelsen. Ofta tar man ju med syn och hörsel (händelse och dialog), men jag är rädd för att man exkluderar de andra sinnena under skrivandet. Detta är något jag reflekterat över först på senare tid.

      • Spännande att höra! Jag tycker också att jag har en stark närvaro i ”mina” miljöer, men inte doftdelen. Dock finns det, precis som du säger, en risk att man exkluderar den här biten i skrivandet, och det är ju synd. Så tack för tipset, nu blir det mer doftbeskrivningar för min del 🙂

  1. Jag tycker också det låter urspännande. Väntar mig världens mordgåta eller spänningsroman. Nytt grepp? 🙂 Det är väldigt olikt Lunda damerna… 🙂

    • Kan väl avslöja att det inte sker något mord … vad jag vet, i alla fall 😉
      Ja, inledningen är lite mer skruvad än Brevet från Seoul, och handlingen en aning mer halsbrytande, men annars håller berättelsen lite samma stil.
      Lässugen?!?! 😉

      • Oh yes… Jag blir lässugen, men som sagt med helt andra förväntningar än förra gången! Lite spännande att du kan skifta så här mycket.

      • Kanske skickar den när den är klar då 😉 Har väl cirka 10,000 ord kvar plus korrläsning…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s