Just saying …

… att om typ en vecka är det två månader jag skickade in Brevet från Seoul till ytterligare några förlag.

Just saying. Som sagt.

För övrigt har jag under den senaste veckan ägnat mig åt att läsa igenom min nya berättelse från början. Och upptäckt saker både här och där som måste ändras. Delvis för att jag kommit på nya briljanta idéer och infallsvinklar. I sådana fall är det roligt att ändra, skriva om och lägga till. Jag känner mig så …briljant.

Men sedan finns det ju också saker som bör ändras för att de inte är bra alls. Till exempel är det för pratigt. Eller ologiskt. Eller sömningivande. Då är det inte lika roligt att peta med texten.

Just nu är jag lite trött på den här berättelsen. Nej, jag tycker inte den är dålig. Tvärtom! Och jag kommer att skriva klart den. Men jag tror jag har fått en överdos den här veckan. Får låta den ligga till sig lite och återkomma om några dagar.

Annonser

De första orden

Romanens inledning är viktig. Speciellt de första orden, den första meningen. De ska gripa tag i läsaren, så att denna inte kan annat än att fortsätta läsa. Detta råd har publicerats många gånger, och jag kan bara hålla med. Jag menar, inte blir jag så himla jättesugen när jag slår upp första sidan i en roman och möts av en första mening som innehåller något ointressant och ospännande.

Igår satt jag och pysslade med inledningen av romanen jag skriver på. Och var tvungen att konstatera att den inte är tillräckligt intresseframkallande. Inte så kul för egot att fejsa – men herregud, vill jag att den här romanen ska bli utgiven och läst, eller vill jag inte?

Så. Jag möblerade om rätt så rejält. Och detta blev resultatet. Som den oerhört schyssta person jag nu en gång är bjussar jag på hela inledningen. Det är inte säkert att den slutliga versionen kommer att te sig just såhär – men något i den här stilen blir det.

Håll till godo 🙂

Som ett guldhalsband runt en fet bit bulldeg, tänkte Linda när hon såg den gyllengula snaran runt trasdockans svällande, gräddvita hals. Undrar om den har strypmärken. Hon blundade hårt.

Efter några sekunder öppnade hon ögonen igen. Hon riktade blicken ner mot gruset, men snart gled den uppför den smutsvita, flagnande husväggen, mot det röda, mossfläckiga tegeltaket.

Linda tog ett djupt andetag och kisade in genom det vänstra vindsfönstret. Där innanför, uppallad på en gammal soffa, tronade den stora trasdockan. Armarna var utslängda åt var sitt håll över ryggstödets karm. Det såg nästan ut som om de var utbredda till en välkomnande kram.

Dockan var klädd i en tomtekostym, fläckvis blekt av solen. Under tomteluvan, som satt på sniskan på det överdimensionerade huvudet, vällde mängder av smörblommegula, långa garnlockar fram. Till ögon hade dockan två stora, blanka knappar. Den röda garnmunnen var formad till en hysteriskt glad grimas som sträckte sig nästan ända upp till örsnibbarna.

Och så snaran.

Som en vetebrödsfläta. Så ser det nog ut. Strypmärket, alltså. Om det nu finns något.

Linda vände bort blicken.

Fru Überkaxig har ordet

Igår konstaterade jag att det nu är en månad sedan jag skickade in Brevet från Seoul till ytterligare några förlag. Och tänkte dystert för mig själv att ”jaha, nu borde väl refuseringarna börja trilla in.”

Jäpp. I morse kom den. Första refuseringsbrevet.

Vi har nu läst Brevet från Seoul. Tyvärr måste jag meddela att vi tackar nej till att gå vidare med texten. På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus. Önskar i stället lycka till på annat förlag.”

Jahaja.

Alltså, jag kan inte säga att jag är vare sig jättebedrövad, förbannad eller förtvivlad. Snarare lätt uppgiven. Jamen vad f-n…….!

Sluta läs nu, alla Jante-entusiaster. För ert eget blodtrycks skull. Nu ska nämligen fru Med Rätta Überkaxig säga som det är.

Nämligen: Grejen är att jag VET att det här är ett bra manus. Jag är ingen halvt ordblind amatör som dyvlar på förlagen min självupplevda, eländiga levnadshistoria, beskriven i de mest överkänslosamma ordalag, i den introverta tron att eftersom jag själv tycker det här är århundradets mest gripande människoöde, så måste ju resten av Sveriges befolkning tycka detsamma.

Ack nej. Vad jag till diverse förlag har skickat i och för sig en bagatell, men en riktigt bra sådan. En elegant underhållningsroman. Som jag vet att många som gillar denna genre skulle tycka riktigt bra om. Ja, jag vet! Fråga mig inte hur jag vet. Jag bara gör det. Jag är en begåvad och driven skribent som har totat ihop en riktigt bra historia.

Och det är väl därför jag envisas. Med att skicka in manuset till förlag efter förlag efter förlag. Tills det inte finns några vettiga alternativ kvar. Inte för att jag intalar mig att det är bra. Utan för att jag VET det.

Och om den beklagliga dagen kommer, då det inte gör det – finns några vettiga alternativ kvar, menar jag – ja, då får jag väl ge ut den på eget förlag.

Men dithän har vi icke kommit. Än.

Ack nej.