Hur ska detta sluta?

Jag vet nu hur min berättelse ska sluta. I stora drag. Men vissa grejer är jag inte helt på det klara med. Till exempel vad det ska bli av en spirande romans. Jag vet att många älskar lyckliga slut där några av huvudpersonerna får varandra på slutet. Själv tycker jag ofta det blir för smörigt. Speciellt om det varit uppenbart från början av boken att dessa tu är rätt så ämnade för varandra.

Men jag gillar inte tragiska slut heller. Får en klump i halsen och tårar i ögonen (ja, så blödig är jag …)

Återstår öppna slut. Det körde jag med i Brevet från Seoul. Själv gillar jag öppna slut, tycker de är spännande. Men jag har också märkt att en hel del människor blir irriterade, typ ”fasen också, varför fick man inte reda på hur det gick?” Det där förstår jag inte. Det är väl bara kul om man själv får hitta på hur saker och ting ska ”sluta”? Måste man få allt serverat för sig? Vill folk helst av allt att bli skrivna på näsan? (Öhhh … kan man säga så, ”skrivna på näsan”?)

Hmmmm.

8 tankar på “Hur ska detta sluta?

    • Kan bara hålla med. Tycker man får köra med mycket finlir och understatements för att det inte ska bli outhärdligt.

  1. Skrivande med öppna slut är inte alls roligt, för läsaren. I ett ärende var jag tvungen att kontakta författaren. Tyvärr har jag inte vår mailkorrespondens kvar pga datastrul men det handlade om huruvida en Mc Fis (eller hur det stavas) katt följde med den unga modern med tågen in till Göteborg, eller blev kvar i skärgården.. Hon hade ingen aning, hon hade inte tänkt på att om kissen låg i barnvagnen när kvinnan började promenera mot tåget så blev jag tveksam, kattmänniska som jag är. Men jag fick svar i nästa bok.

  2. Synd att jag här avslöjar slutet på en av mina egna romaner (som nog aldrig kommer att komma ut i bokform), men jag stod också inför detta dilemma när jag skrev mitt alster där karaktären Ninette var en bärande komponent i berättelsen. Som bekant var ju kommissarie Pjotr Korodil och Ninette Gustavf förlovade då hon kidnappades, och kommissarien drog slutsatsen att kidnapparna och deras offer fanns i den farkost som rullade iväg över Karelen mot Vita havet. Som vi blir varse i del två av berättelsen hade kommissarie Korodil dragit en felaktig slutsats eftersom Ninette var kvar i Sankt Petersburg. Eftersom alla i truppen utgick från att kommissarie Korodil omkom vid Vita havet lär man meddela Ninette när hon befriades från de riktiga kidnapparna att hennes fästman var död. Kort därpå gifte hon sig med kommissariens rival, en tidigare färstman till henne.

    I litteraturen har dylika situationer skildrats. Min första tanke går ju till greven av Monte Cristo, en av Alexandre Dumas pere bästa verk. Även om jag planerar mina alster i förväg så var just frågan om återförening öppen ända tills jag skrev sista kapitlet (c:a 450 A4-ark senare). Liksom Dumas valde jag att låta Pjotr Korodil vara ogenkännlig (tröttare, skäggigare och gråare hår) för sin älskade som dock anar vem han är. Kommissarien, som i sin frånvaro fråntagits all ära och bespottas av sina forna befäl så till den milda grad att hans föräldrar gått i exil för att slippa vanära, utger sig för att vara präst och anförtros uppgiften att fostra Ninette Gustavfs son – som faktiskt är kommissariens son dessutom (avlad kort före kidnappningen).

    Sådana här kyska slut är okej i böcker som skildrar 1800-talet. Hade berättelsen om Korodil utspelat sig i vår tid hade ju Ninette nobbat honom och Korodil gått bärsärk på stan och skjutits av en polis… eller någon liknande Hollywoodanpassad lösning.

    Så istället för att uttryckligen göra ett sorgligt eller lyckligt slut låter jag mina läsare fundera på vad som sker efter berättelsens slut. Till och med jag funderar…! Dessvärre är jag rädd för att min berättelse inte är kommersiellt gångbar, men vid varje genomläsning minns jag min passion för historien som jag försökte återge. Inte något annat av mina verk har fått låna så mycket av min själ som detta. Att lämna vissa slut öppna till egen tolkning kan ibland vara den bästa utvägen.

    • Det är lite i de banorna jag tänker också, Peter. Och precis som du så grunnar jag själv på hur min historia egentligen slutar 😉
      Åh, kan du inte försöka få berättelsen utgiven i bokform, nu när du har lagt ner så mycket av din själ i den? Försöka kan man i alla fall…

      • Ja, jag har ju investerat mycket av min själ i den, så visst vore det kul att få se den inbunden och allt. Fast jag har ju haft förmånen att få vara med under skapandet, och det är gott nog. Äran har jag inte nytta av när jag ligger under en sten en dag i framtiden, så blir det bara jag som läser alstret har i alla fall 1 person fått nytta av det…! 😉

  3. Öppna slut KAN vara bra, beroende på vilken typ av bok det är. Då vill jag ha svaret på gåtan, annars blir jag sur! Men andra typer av böcker kan gärna få ha öppna slut. Då finns det dessutom utrymme för en till bok när den första blivit succé. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s