Hur ska detta sluta?

Jag vet nu hur min berättelse ska sluta. I stora drag. Men vissa grejer är jag inte helt på det klara med. Till exempel vad det ska bli av en spirande romans. Jag vet att många älskar lyckliga slut där några av huvudpersonerna får varandra på slutet. Själv tycker jag ofta det blir för smörigt. Speciellt om det varit uppenbart från början av boken att dessa tu är rätt så ämnade för varandra.

Men jag gillar inte tragiska slut heller. Får en klump i halsen och tårar i ögonen (ja, så blödig är jag …)

Återstår öppna slut. Det körde jag med i Brevet från Seoul. Själv gillar jag öppna slut, tycker de är spännande. Men jag har också märkt att en hel del människor blir irriterade, typ ”fasen också, varför fick man inte reda på hur det gick?” Det där förstår jag inte. Det är väl bara kul om man själv får hitta på hur saker och ting ska ”sluta”? Måste man få allt serverat för sig? Vill folk helst av allt att bli skrivna på näsan? (Öhhh … kan man säga så, ”skrivna på näsan”?)

Hmmmm.

Annonser

170 sidor

70 000 ord! Inte så pjåkigt. Det innebär cirka 170 färdiga boksidor. Jag räknar med att det får bli 10-15 000 ord till innan romanen är färdig.

Om jag lade manken till skulle det innebära att boken var färdigskriven om 10-15 dagar. Ettusen ord om dagen är nämligen ett rimligt mål för mig.

Nu tror jag dock inte att jag är klar inom den tidsrymden. Även om jag helgar mitt nyårslöfte   så skriver jag inte varje dag. Ofta är det så, att om jag arbetat med boken några dagar i sträck så känns det som att jag fått en överdos. Blir trött på den och måste göra något annat.

Och dessutom. När min berättelse tar slut. Så måste jag börja om från början. Med korrekturläsningen. Redan nu känner jag att det finns en del i persongalleriet som måste fixas till. Några av karaktärerna är nog lite för endimensionella. Jag måste utveckla varför de tänker vad de tänker, och gör vad de gör. Typ.

Jaja. Man ska vara glad för att man har något att göra 😉 Och – oftast i alla fall – något som är väldigt roligt.

Ett sms istället för en pingvin

Det har nu gått en vecka sedan jag kom tillbaka till Shanghai, och jag ska erkänna att jag inte skrivit många ord – förrän idag. Jaja, om inte annat är jag ärlig! Och … några giltiga skäl har jag faktiskt haft. Till exempel att jetlaggen inte har varit att leka med denna vända (som en bakfylla utan alkoholintag – what a waste of time…), och att dottern varit sjuk och krävt en del omvårdnad.

Men. Idag, som sagt. Så har jag förvånat mig själv, och knåpat ihop hela ettusen ord.

Anledningen till att jag är förvånad, det är att jag (återigen!) drabbats av skrivkramp. Jag skrev klart ett händelseavsnitt före jullovet, och sedan visste jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare. Handlingen hade jag i stort sett klar för mig, men jag behövde en snygg och smidig övergång; något som band ihop detta avsnitt med nästa.

Den har jag hittat nu. Medelst ett råd jag fann i andra numret av den eminenta nya tidskriften Skriva. Där berättar Åsa Lantz om ett tillfälle då en berättelse som hon skrev på liksom ”stod och stampade”. Hon erinrade sig att någon en gång sagt ”Släng in nåt oväntat i texten! Ta vad som helst!”

Åsa Lantz tog en pingvin. Kul! Så wild and crazy är dock inte jag. Nej, jag nöjer mig med ett sms. Som kommer vid en lite oväntad tidpunkt, och har ett oväntat innehåll.

Imorgon får vi väl se vad det står i det där sms:et. Jag vet det inte själv än.

Och nu vill ni väl ha ett utdrag ur berättelsen igen, gissar jag? Jamenokejdå. Vi drar till med något på temat ”oväntat”. Mina hjältinnor Linda och Margit börjar bli riktigt nyfikna på den mystiske Justus, som avslöjar så lite om sig själv. En dag får Linda plötsligt ingivelsen att söka på vissa Internet-sidor för att få fram lite information om den pensionerade bibliotekarien. Och jodå –  hon kommer att hitta en del upplysningar. Varav en del ger upphov till förskräckelse…

Håll till godo 🙂

—————————————————————————————-

Linda rusade fram till datorbordet. Tryckte häftigt på laptopens strömbrytare. Förde sedan högerhanden till munnen och började tugga på tumnageln medan hon fixerade skärmen med blicken.

”Men kom igen då….” Linda suckade, trampade otåligt av och an. ”Djeeeezus, att det ska ta sån jääävla tid att….”. Hon hann inte avsluta meningen. Laptopen hade bootat klart.

Linda damp ner på stolen. Klickade upp Explorer. Sedan Favoriter. Flackade med blicken upp och ner för rullgardinsmenyn. Vart var den nu, sidan? Till slut log hon igenkännande. Aha, där ja. Nästan längst ner. Klick.

En ny sida med en sökruta kom fram. Linda tog ett djupt andetag. Gnuggade handflatorna mot varandra. Harklade sig sedan. Skrev. Och tryckte till slut på Enter.

Markören blippade. Något inuti laptopen rasslade diskret. Linda svalde nervöst.

Så, till slut. Sökresultatet framme. Linda lutade sig ivrigt mot bildskärmen. Bet sig i underläppen och grimaserade. Scrollade snabbt nerför resultatlistan.

”Men herrejävlar. Kolla! Jomen det måste ju vara….?”

Hon klickade på en av länkarna. Trutade med munnen, försökte vissla. Men i upphetsningen blåste hon alldeles för häftigt, vilket kom små salivdroppar att sätta iväg som projektiler och landa på skärmen. Det märkte hon inte ens. All fokus låg på informationen som dykt upp på bildskärmen. Längst upp till höger fanns en liten porträttbild. Linda betraktade den och log. Hon hade hittat rätt.

”Men alltså. Det hade jag väl inte trott. Ha, vad häftigt”, sa hon för sig själv.

Sedan började hon läsa texten under bilden.

Då dog leendet bort.

”Men….men vad ÄR det här? Vad i hela friden?”

********

Margit torkade händerna på den blåvitrutiga diskhandduken och beskådade sitt verk. Jodå, nu var allt undanplockat och i ordning i köket. Tja, då var det ju bara att åka, då. Men vart höll Linda hus? Margit sneglade mot hallen. Just då uppenbarade sig Linda i dörröppningen.

”Men där är du ju! Tja, men vad säger du, får din ömma mormoder godkänt för undanplockningen?! Margit gjorde en gest mot köksbordet och diskbänken.

Linda lutade ena axeln mot dörrposten. Hon fixerade sin mormor med blicken. Suckade sedan djupt och rullade med ögonen.

”Men vad är det?” Margit lät armarna falla ner till sidorna. ”Vad är det, hjärtat mitt? Har jag sagt något dumt nu?”

Linda skakade sakta på huvudet. ”Nej då, mormor. Nejnej, inte alls. Och det är jättfint här i köket. Men…”

”Men vaddå?”

Linda suckade ännu en gång. ”Ja du milde, vad ska jag säga…..alltså, jag fick ju för mig att kolla upp något annat på Internet också…”

”Åh, har du hittat något mer? Vad spännande!” Margit lyste upp.

”Ja alltså….ehhhh….det kan man lugnt säga att jag har.”

”Men vad? Nej men nu får du berätta!”

”Mormor, har du hört talas om Twitter?”

Margit kisade med ögonen. ”Hmmm, ja, det låter bekant. Är det inte det dom säger på CNN ibland, följ oss på Twitter om du vill veta mera..något i den stilen? Men jag vet inte riktigt vad det är. Är det någon hemsida?”

”Alltså, Twitter är lite som en….har du hört talas om bloggar?”

Margit rullade med ögonen. ”Har jag hört talas om bloggar….nej men lilla kära vännen, din mormor är väl inte hur bakom som helst! Får jag be att tala om att jag minsann har en specifik favoritlista med trevliga bloggar jag följer! Ja men kommer du inte ihåg, i somras visade jag dig ju den där utmärkta trädgårdsbloggen, damen som skriver den är väl i min ålder har jag för mig…”

Linda fnissade till. ”Förlåt, mormor. Jamenvisst vet jag egentligen att du vet vad bloggar är. Sorrysorry.”

”Jaha, och det här Twitter har något med bloggar att göra, alltså?”

”Ja, man kan väl säga att Twitter är en blogg i kortform. På Twitter kan man också skriva inlägg och publicera, men de kan inte vara mer än 140 tecken långa.”

”Oj. Vad blir det? En eller två normala meningar?”

”Typ. Och du mormor, kan du gissa vem som twittrar?”

Margit log brett. ”Jag kan nog det, ja. Men ser man på! Och vad skriver han om, då?”

Leendet på Lindas ansikte dog bort. ”Jaaaa du. Jag har skrivit ut några av hans senaste twitter-inlägg. Läs själv!” Hon räckte sin mormor två A4-blad.

”Oj då, nej men vänta ett tag, jag ska bara hämta glasögonen…” Margit hastade ut i hallen, greppade handväskan, plockade fram glasögonfodralet och satte glasögonen tillrätta över näsan. Sedan återvände hon in i köket. Tog bladen ur Lindas hand, gick och ställde sig vid köksfönstret, där det var som ljusast.

Började läsa.

Spärrade upp ögonen.

Rynkade pannan.

”Men vad? Vad är….men vad i hela friden?”

Mer fokus är målet

Nyårslöfte? Nä. Sådana avger jag inte. Jag vet exakt hur irriterad jag skulle bli på mig själv om jag inte skulle lyckas hålla vad jag lovat. Och irritation, det är ju en finfin energitjuv. Jag behöver min energi till lite vettigare grejer.

Däremot har jag en målsättning för 2012. Nämligen att arbeta mer fokuserat med min berättelse. Så att den blir klar någon gång. Jag har visserligen skrivit någonstans mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av denna roman. Och det känns riktigt Men. Det räcker ju inte att föra historien till sitt slut. Sedan börjar fas två. Nämligen att korrekturläsa. Skära bort eventuellt dökött – kill my darlings. Kontrollera att det inte finns några tankelapsusar, att saker som kräver en förklaring verkligen har fått det. Att faktaangivelser stämmer. Och så vidare. När jag skrev min första roman tyckte jag nästan att denna del av författandet var den mest jobbiga biten. Men det kanske beror på att jag skriver så pass oorganiserat och oplanerat som jag gör. Har med andra ord blott mig själv att skylla!

Det här lär innebära att jag kommer att bli mer av en ensling i år. Annars är socialt umgänge ju en stor del av tillvaron som medföljande till en utlandsstationerad partner. Eftersom man förflyttar sig till nya vidder och måste börja bygga upp ett nytt liv. Och eftersom det är en tillvaro där man oftast har mycket mer fri tid än vad man har hemma. Men. Det där får stryka på foten, lite eller mycket. För att kunna koncentrera mig, komma in i och behålla fokus på skrivandet behöver jag lugn och ro och tystnad varje dag, minst fyra-fem timmar i sträck.

”Se det som ett jobb”, sa en vän till mig nyligen. ”För det är ju faktiskt vad detta är för dig.” Klokt sagt, tycker jag.

Men. För att återvända till min första roman. Brevet från Seoul. Så känner jag mig riktigt nöjd med mig själv idag. För jag har tagit mig i kragen och e-postat iväg den till fyra nya förlag. Äntligen.

Det tycker jag är en riktigt bra start på det nya året.