Vad månde bliva?

Idag tänkte jag ge er en special treat – ett lite längre utdrag ur berättelsen jag skriver på. Det beskriver första mötet mellan två av mina huvudpersoner, Margit Cronqvist och Justus Henriksson (båda i 70-årsåldern). Vad detta möte kommer att leda till, och hur relationen kommer att utvecklas? Tjaaa…. det får vi väl se när jag skrivit klart boken 😉 (Observera att jag skrev ”vi” och inte ”ni” eftersom jag inte vet själv, än…)

Vore roligt att få kommentarer och synpunkter från er om stycket i övrigt också!

******

I samma ögonblick som Margit äntligen satte nyckeln i låset hörde hon och Linda en torr, svag hostning bakom dem. Förskräckta vände de sig om.

Några meter från dem stod en spenslig figur, iklädd grå rock i stilren 60-talsmodell, grå, aningens för korta kostymbyxor under vilka skymtade tunna, ribbade grå strumpor. Det enda i mannens klädedräkt som inte gick i grått var de svarta, mycket välpolerade skorna med tämligen spetsigt tåparti (Linda tyckte sig även här ana att modellen härrörde från 60-talet) och det breda vinröda sidenbandet på fedoran.

Långsamt lyfte den tunna gestalten på sin huvudbonad, varpå ansiktet framträdde tydligt. Det var mycket blekt, smalt och finmejslat, med några lätta fåror i pannan. Ögonen var ljusblå, klara och vänliga.

”Ja, ursäkta mig”, sa mannen och hostade till ännu en gång. Han log svagt och körde handen genom det ljusgrå håret som var prydligt kortklippt, förutom en slags halvlugg som nu föll ned i pannan på honom. ”Och förlåt om jag skrämde damerna”, fortsatte han.

”Jaha?” Margit rätade på ryggen och rynkade pannan. ”Och vem..?”

”Justus Henriksson. Hembygdsforskare. Oprofessionell. Förlåt, jag menar amatör.” Mannen rodnade lätt och slog ned blicken.

”Amatörmässig hembygdsforskare?” Margit drog på munnen.

”Så kan man förvisso uttrycka saken”, sa Justus eftertänksamt. Margit var inte säker på om mannen inte uppfattat hennes lilla skämt, eller om han verkligen ansåg sig vara amatörmässig som hembygdsforskare. Han ryckte lite generat på axlarna. ”Det är bara en liten hobby. Ett tidsfördriv. Hembygdsforskare är nog att ta i, förresten. Egentligen intresserar jag mig bara en smula för gamla gårdar. Eller hus.”

”På så vis”, sa Margit och nickade sakta. ”Och därför är ni här, antar jag? Jag menar, det här är ju…ja, det är ju en gammal gård.”

Justus nickade.

”Tja, det var ju lustigt att ni kom just nu.”

”Hur så?”

”Ja ni kanske inte vet om det, men gårdens ägare har gått bort. Huset står obebott.”

”Jodå, det visste jag om. Agnes Karlsson. Att hon gått bort nyligen.”

”Ja, i så fall är det ju märkligt att ni kommer just nu. Precis när vi har anlänt, menar jag. Och tursamt. För jag förmodar att ni vill följa med in och ta er en titt.”

Linda ryckte till och stirrade på sin mormor. Men vad går det åt henne, tänkte hon förskräckt. Hon kan väl inte bjuda in en vilt främmande människa till sin avlidna systers hus, bara så där.

”Åh nej! Nej det var alls inte…”. Justus skakade energiskt på huvudet. ”…det var alls inte meningen! Att be att få komma in. Nej, nej. För mig räcker det med att studera gårdarna utifrån.”

”Jaha. Jamen det låter allt lite amatörmässigt”, sa Margit, och drog på munnen igen.

11 tankar på “Vad månde bliva?

  1. Härlig personbeskrivning … jag ser dem framför mig. Inte bara för att du beskriver Justus klädsel så detaljerat … och hans utseende … som ju förstås gör sitt till. Men dialogen.:-) Justus personlighet, den mycket gammaldags, sirliga och servila hållningen och framtoningen som kontrasterar Margits rättframma humoristiska …

    Mästerligt och bådar om något mycket roligt framöver … att få läsa och uppleva.

    Kram!

    • Åååååååå Skatan, vad glad jag blir att du tycker om detta utdrag!

      Ja, som du nog har förstått (och det har jag ju skrivit om tidigare här) så är dialogskrivande min absoluta favorit i fråga om författande! Jag vet inte varför, men det bara flyter på. Kan se personerna framför mig, och höra dem samtala med varandra…

      Kram!

  2. Jättekul att få läsa lite! Jodå, jag kan se personerna tydligt och jag måste säga att jag tycker om Justus, även om jag har svårt att se honom som någon att hålla i när åskan går… Jag ser fram emot att följa med på din resa mot målet!

    • Alltså, det är precis den bild jag själv har av Justus … det skulle snarare vara Margit som höll honom i handen om åskan gick, haha!

  3. Din detaljerade beskrivning av Justus fick mig att se honom tydligt och klart i min fantasi efterhand som jag läste.
    Gillar Margit som verkar vara en cool dam med ironi och skinn på näsan.
    Ser framemot fortsättningen.

    Lydia

  4. Även jag ser personerna framför mig, och skulle absolut fortsätta läsa om jag läst det i en bok. För övrigt gillar jag att dessa huvudpersoner är lite äldre än vad huvudpersoner vanligtvis (som jag uppfattar det i alla fall) är!

    • Ja alltså, jag har ju en förkärlek för lite mognare huvudpersoner … även i min första roman (som skvalpar runt hos diverse förlag..) är huvudpersonerna sjuttioplussare…

  5. Pingback: Mitt bollplank | En roman blir till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s