Komik, sorg och romantik

Sitter och funderar över om en roman kan vara för ”brokig” i fråga om stämningslägen. Min berättelse håller i huvudsak en komisk ton. Men igår råkade jag (ja, jag säger ”råkade”, för som jag har beskrivit nedan så ”råkar” jag bara skriva det jag skriver..) skriva en passage som blev ganska sorgsen. Det handlar om en kvinna som sitter och minns sin nyss avlidna syster. Hur de liksom aldrig fick någon djupare kontakt med varandra, eftersom de var väldigt olika. Men plötsligt minns kvinnan hur systern ändå brukade få något mjukt i blicken när hon såg på henne. Hur syskonkärleken ändå fanns där. Kvinnan får tårar i ögonen när det går upp för henne hur mycket hon nu saknar sin syster. Jag själv fick nästan tårar i ögonen när jag skrev det 😦

Sedan finns det också en del avsnitt som är mer ”torra” och sakliga än de dominerande, komiska bitarna. Och jag har på känn att ett och annat framtida avsnitt kommer att vara ganska så rejält romantiskt.

Så nu grubblar jag över om det här håller. Vad vill romanläsare ha, egentligen? Berättelser som ”håller stilen” genomgående? Blir man irriterad och lägger boken ifrån sig om det man har trott var en komisk berättelse plötsligt blir sorglig för en stund? Eller tokromantisk?

Samtidigt tänker jag, att det är ju så här livet är. I alla fall mitt. På en enda dag kan jag uppleva saker som är romantiska, komiska och sorgliga. Faktum är att det händer rätt så ofta. Är det mitt liv som är lite, hrmmm, ovanligt? Eller har de flesta det såhär?

11 tankar på “Komik, sorg och romantik

  1. För min del läser jag gärna en roman som ändrar ”karaktär” … där man blir överraskad … för precis som du säger är det ju så livet är …

    Kram

    PS Jag brukar krama mina bloggvänner men brukar hålla igen de här kramarna i början på ”vänskapen” … fast jag kan inte hålla igen min kram längre här hos dig … jag gillar så vad jag läser och kommer att lägga dina bloggar i min länklista redan nu … om en liten stund. 🙂

  2. Jaaa …. mitt valspråk här i livet är ”verkligheten överträffar dikten”, för det tycker jag åtminstone mitt liv gör emellanåt, och jag är säker på att jag inte är den enda som tycker så …

    Ska läsa in mig på din blogg å det snaraste, meanwhile: kram tillbaka 🙂

  3. JAG gillar i alla fall böcker som innehåller lite allt möjligt, faktum är att jag nästan tycker att det är bättre så.

  4. Jag håller med de andra. Det kan bli för bra med en bok som håller en och samma ton precis hela tiden. Det blir bara för mycket och otroligt overkligt. Nej fram för växlingar, det ger ombyte och väcker intresse/lusten att läsa vidare.
    Sen har böcker självklart en genomgående ton, en tyngdpunkt, som kan vara komisk, tragisk, romantisk eller något helt annat. Men ingenting i verkligenheten är 100% likriktat. Vojne så ”ospännande” det skulle vara!

  5. En reflektion: Just nu lyssnar jag på Denise Minas trilogi om Paddy Mehan. Jag är inne i en ljudboksperiod pga mina stressproblem, kan ej koncentrera mig på att läsa. Men det var en passus. I alla fall: det jag gillar med hennes stil är just detta att det inte BARA är deckare. Det kan komma upp skarpa samhällsiakttagelser, en komisk beskrivning av en karaktär, en sarkasm, bottenlös förtvivlan… det gör att man (mitt i allt det otroliga som kan hända i en deckare) ändå liksom känner med karaktärerna och tror på dem…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s