Skrivandets magik

Jag har problem. Eller kanske inte. Det beror möjligtvis på vem man frågar.

Grejen är att jag inte klarar av att göra som man ”bör” göra när man författar en berättelse. Det vill säga börja med att planera storyline och synopsis. Bestämma vilka karaktärer som ska vara med. Beskriva dem kortfattat. Och så vidare. Ja, ni vet, allt det där man får lära sig om man går på skrivarkurser.

Nej. I bägge mina romaner – den som ligger färdig, och den jag skriver på nu – har jag utgått från lösa infall och idéer. I det första fallet var det en plats som jag alltid kommer att längta tillbaka till, nämligen Sydkoreas huvudstad Seoul, samt en typ av karaktärer som alltid legat mig varmt om hjärtat: svenska pensionärer (företrädelsevis av det kvinnliga könet). I det andra fallet har jag utgått från en märklig dröm, med osedvanligt tydliga personer och miljöer.

Med andra ord har jag börjat skriva enkom från ansatser. Och det är kanske inte det mest uppseendeväckande. Mer oortodoxt, eller hur man ska uttrycka saken, är att jag, medan fingrarna hamrat över tangentbordet – har låtit berättelsen skapa sig själv.

För mig är det tjusningen. Det där magiska. Att något uppstår, medan jag skriver. Att det plötsligt kommer in nya karaktärer – bara sådär. Ja, faktiskt! Plötsligt dyker de upp i min hjärna. Sammalunda med händelseutvecklingen. Den bara … uppstår.

Denna magik.

Skulle jag planera en berättelse, skulle den aldrig bli till något. Nej, den måste få härja fritt. Skapa sig själv. Så att säga.

Därmed inte sagt att jag förkastar planerat skrivande. Absolut inte. Det fungerar säkert alldeles lysande för många. Och ibland önskar jag att den skulle fungera även för mig. För visst är det så att jag kör fast ibland. Att jag sitter där framför datorn och tänker ”men kom igen då, tala om för mig vad som ska hända!” Vankar av och an därhemma. Fyller diskmaskinen, tömmer tvättmaskinen. Surfar runt. Planerar veckans middagar. Sms:ar till kompisar och frågar om de har lust att luncha eller fika. Och, framför allt: väntar på …. det där magiska.

Men. Förr eller senare. Så sitter jag där igen, med mitt Word-dokument. Finputsar lite på en miljöbeskrivning, eller ett personporträtt.

Och. Rätt vad det är. Så läser jag igenom det sista stycket jag har skrivit. Och något klickar till inom mig. Jag får fjärilar i magen. Ler stort. För plötsligt har den återvänt. Magiken. Som leder mig, eller rättare sagt berättelsen, vidare.

Och då tänker jag som så, att vad lyckligt lottad jag är. Vilket privilegium det är. Att få vara ett instrument, ett arbetsredskap för en historia som kräver att få berättas.

Och som har valt just mig.

9 tankar på “Skrivandets magik

  1. Min favoritförfattare Margit Sandemo har beskrivit sitt författande på precis samma sätt som du gör ovan, med en historia som kräver att få berättas, karaktärer som kräver att få just sin historia berättad… Nästan lite kusligt!

    • Ja, det är precis så jag ser det! Även de dagar när historien liksom är ”tyst” och sitter och ruvar … förr eller senare får den mål i mun igen 😉

  2. Du … du får mig verkligen att bli sugen att börja skriva ”på riktigt” igen … Jag anmälde mig till en skrivarkurs på nätet i januari i år och hade åtta månader på mig med den här kursen.men skickade in det första kursbrevet först i juni och sen dess … ingenting mer. Så´n är jag. Efter en annan skrivarkurs på Fridhems folkhögskola i Svalöv var jag flitig dääär. Men sen … ingenting ”riktigt”.

    Och du … förresten är jag en svensk pensionär också … ha ha … och ställer mig gladeligen till förfogande. Men jag vet ju inte vad du har för föreställningar om svenska pensionärer förstås 🙂

    När jag nu ändå håller på och babblar kan jag berätta att på en av mina kurser hade jag en kurskamrat med ditt mellanefternamn i ungefär min egen ålder. Nu kan jag för mitt liv inte komma ihåg hennes förnamn men du kanske vet ändå … Vi gick på målarkurs där då … tror jag … har jag för mig.

    Kram!

    PS Apropå ditt skrivande, upplägget … ”Alla vägar bär till Rom”, ”Alla sätt är bra utom de dåliga” etc etc … Ditt sätt är det bästa för dig förstås. Så är det bara. DS

    • Men vad himla kul om jag inspirerar dig 🙂 Alltså jag vet inte, skrivarkurser i all ära … har själv deltagit i sådana, och lärt mig en hel del. MEN för att det ska bli något ”rejält” så måste, för mig alltså, någon slags gnista finnas där. Det kan vara i form av en dröm, eller något jag bevittnat på stan. Kanske är det en underbar doft som får mig att associera till något, eller minnas något. Kort sagt, det måste vara något personligt…

      Va?!?! Är du pensionär??! Det ser du definitivt inte ut att vara … och de pensionärer jag har i åtanke när jag skriver, de är någonstans mellan 70 och 80, jag tänker mig min mamma och hennes väninnor i den åldern … med andra ord en del foträta skor och hiskliga plisserade kjolar, men inombords kunde de raskt förvandlas till fnissiga 20-åringar 😉

      Hmmmm. Nej, jag vet inte vilken släkting det kan vara. Det finns bara en släkt med namnet Weibull, men jag ska erkänna att jag har rätt taskig koll på den, förutom de allra närmaste (typ kusiner, kusinbarn och så). Hahaha, min käre pappa skulle vända sig i sin grav om han läste detta 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s