Igår satt jag och pysslade med inledningen av romanen jag skriver på. Och var tvungen att konstatera att den inte är tillräckligt intresseframkallande. Inte så kul för egot att fejsa – men herregud, vill jag att den här romanen ska bli utgiven och läst, eller vill jag inte?

Så. Jag möblerade om rätt så rejält. Och detta blev resultatet. Som den oerhört schyssta person jag nu en gång är bjussar jag på hela inledningen. Det är inte säkert att den slutliga versionen kommer att te sig just såhär – men något i den här stilen blir det.

Håll till godo

Som ett guldhalsband runt en fet bit bulldeg, tänkte Linda när hon såg den gyllengula snaran runt trasdockans svällande, gräddvita hals. Undrar om den har strypmärken. Hon blundade hårt.

Efter några sekunder öppnade hon ögonen igen. Hon riktade blicken ner mot gruset, men snart gled den uppför den smutsvita, flagnande husväggen, mot det röda, mossfläckiga tegeltaket.

Linda tog ett djupt andetag och kisade in genom det vänstra vindsfönstret. Där innanför, uppallad på en gammal soffa, tronade den stora trasdockan. Armarna var utslängda åt var sitt håll över ryggstödets karm. Det såg nästan ut som om de var utbredda till en välkomnande kram.

Dockan var klädd i en tomtekostym, fläckvis blekt av solen. Under tomteluvan, som satt på sniskan på det överdimensionerade huvudet, vällde mängder av smörblommegula, långa garnlockar fram. Till ögon hade dockan två stora, blanka knappar. Den röda garnmunnen var formad till en hysteriskt glad grimas som sträckte sig nästan ända upp till örsnibbarna.

Och så snaran.

Som en vetebrödsfläta. Så ser det nog ut. Strypmärket, alltså. Om det nu finns något.

Linda vände bort blicken.

Jäpp. I morse kom den. Första refuseringsbrevet.

“Vi har nu läst Brevet från Seoul. Tyvärr måste jag meddela att vi tackar nej till att gå vidare med texten. På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus. Önskar i stället lycka till på annat förlag.”

Jahaja.

Alltså, jag kan inte säga att jag är vare sig jättebedrövad, förbannad eller förtvivlad. Snarare lätt uppgiven. Jamen vad f-n…….!

Sluta läs nu, alla Jante-entusiaster. För ert eget blodtrycks skull. Nu ska nämligen fru Med Rätta Überkaxig säga som det är.

Nämligen: Grejen är att jag VET att det här är ett bra manus. Jag är ingen halvt ordblind amatör som dyvlar på förlagen min självupplevda, eländiga levnadshistoria, beskriven i de mest överkänslosamma ordalag, i den introverta tron att eftersom jag själv tycker det här är århundradets mest gripande människoöde, så måste ju resten av Sveriges befolkning tycka detsamma.

Ack nej. Vad jag till diverse förlag har skickat i och för sig en bagatell, men en riktigt bra sådan. En elegant underhållningsroman. Som jag vet att många som gillar denna genre skulle tycka riktigt bra om. Ja, jag vet! Fråga mig inte hur jag vet. Jag bara gör det. Jag är en begåvad och driven skribent som har totat ihop en riktigt bra historia.

Och det är väl därför jag envisas. Med att skicka in manuset till förlag efter förlag efter förlag. Tills det inte finns några vettiga alternativ kvar. Inte för att jag intalar mig att det är bra. Utan för att jag VET det.

Och om den beklagliga dagen kommer, då det inte gör det – finns några vettiga alternativ kvar, menar jag – ja, då får jag väl ge ut den på eget förlag.

Men dithän har vi icke kommit. Än.

Ack nej.

Men jag gillar inte tragiska slut heller. Får en klump i halsen och tårar i ögonen (ja, så blödig är jag …)

Återstår öppna slut. Det körde jag med i Brevet från Seoul. Själv gillar jag öppna slut, tycker de är spännande. Men jag har också märkt att en hel del människor blir irriterade, typ “fasen också, varför fick man inte reda på hur det gick?” Det där förstår jag inte. Det är väl bara kul om man själv får hitta på hur saker och ting ska “sluta”? Måste man få allt serverat för sig? Vill folk helst av allt att bli skrivna på näsan? (Öhhh … kan man säga så, “skrivna på näsan”?)

Hmmmm.

Om jag lade manken till skulle det innebära att boken var färdigskriven om 10-15 dagar. Ettusen ord om dagen är nämligen ett rimligt mål för mig.

Nu tror jag dock inte att jag är klar inom den tidsrymden. Även om jag helgar mitt nyårslöfte   så skriver jag inte varje dag. Ofta är det så, att om jag arbetat med boken några dagar i sträck så känns det som att jag fått en överdos. Blir trött på den och måste göra något annat.

Och dessutom. När min berättelse tar slut. Så måste jag börja om från början. Med korrekturläsningen. Redan nu känner jag att det finns en del i persongalleriet som måste fixas till. Några av karaktärerna är nog lite för endimensionella. Jag måste utveckla varför de tänker vad de tänker, och gör vad de gör. Typ.

Jaja. Man ska vara glad för att man har något att göra Och – oftast i alla fall – något som är väldigt roligt.

Men. Idag, som sagt. Så har jag förvånat mig själv, och knåpat ihop hela ettusen ord.

Anledningen till att jag är förvånad, det är att jag (återigen!) drabbats av skrivkramp. Jag skrev klart ett händelseavsnitt före jullovet, och sedan visste jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare. Handlingen hade jag i stort sett klar för mig, men jag behövde en snygg och smidig övergång; något som band ihop detta avsnitt med nästa.

Den har jag hittat nu. Medelst ett råd jag fann i andra numret av den eminenta nya tidskriften Skriva. Där berättar Åsa Lantz om ett tillfälle då en berättelse som hon skrev på liksom “stod och stampade”. Hon erinrade sig att någon en gång sagt “Släng in nåt oväntat i texten! Ta vad som helst!”

Åsa Lantz tog en pingvin. Kul! Så wild and crazy är dock inte jag. Nej, jag nöjer mig med ett sms. Som kommer vid en lite oväntad tidpunkt, och har ett oväntat innehåll.

Imorgon får vi väl se vad det står i det där sms:et. Jag vet det inte själv än.

Och nu vill ni väl ha ett utdrag ur berättelsen igen, gissar jag? Jamenokejdå. Vi drar till med något på temat “oväntat”. Mina hjältinnor Linda och Margit börjar bli riktigt nyfikna på den mystiske Justus, som avslöjar så lite om sig själv. En dag får Linda plötsligt ingivelsen att söka på vissa Internet-sidor för att få fram lite information om den pensionerade bibliotekarien. Och jodå –  hon kommer att hitta en del upplysningar. Varav en del ger upphov till förskräckelse…

Håll till godo

—————————————————————————————-

Linda rusade fram till datorbordet. Tryckte häftigt på laptopens strömbrytare. Förde sedan högerhanden till munnen och började tugga på tumnageln medan hon fixerade skärmen med blicken.

”Men kom igen då….” Linda suckade, trampade otåligt av och an. ”Djeeeezus, att det ska ta sån jääävla tid att….”. Hon hann inte avsluta meningen. Laptopen hade bootat klart.

Linda damp ner på stolen. Klickade upp Explorer. Sedan Favoriter. Flackade med blicken upp och ner för rullgardinsmenyn. Vart var den nu, sidan? Till slut log hon igenkännande. Aha, där ja. Nästan längst ner. Klick.

En ny sida med en sökruta kom fram. Linda tog ett djupt andetag. Gnuggade handflatorna mot varandra. Harklade sig sedan. Skrev. Och tryckte till slut på Enter.

Markören blippade. Något inuti laptopen rasslade diskret. Linda svalde nervöst.

Så, till slut. Sökresultatet framme. Linda lutade sig ivrigt mot bildskärmen. Bet sig i underläppen och grimaserade. Scrollade snabbt nerför resultatlistan.

”Men herrejävlar. Kolla! Jomen det måste ju vara….?”

Hon klickade på en av länkarna. Trutade med munnen, försökte vissla. Men i upphetsningen blåste hon alldeles för häftigt, vilket kom små salivdroppar att sätta iväg som projektiler och landa på skärmen. Det märkte hon inte ens. All fokus låg på informationen som dykt upp på bildskärmen. Längst upp till höger fanns en liten porträttbild. Linda betraktade den och log. Hon hade hittat rätt.

”Men alltså. Det hade jag väl inte trott. Ha, vad häftigt”, sa hon för sig själv.

Sedan började hon läsa texten under bilden.

Då dog leendet bort.

”Men….men vad ÄR det här? Vad i hela friden?”

********

Margit torkade händerna på den blåvitrutiga diskhandduken och beskådade sitt verk. Jodå, nu var allt undanplockat och i ordning i köket. Tja, då var det ju bara att åka, då. Men vart höll Linda hus? Margit sneglade mot hallen. Just då uppenbarade sig Linda i dörröppningen.

”Men där är du ju! Tja, men vad säger du, får din ömma mormoder godkänt för undanplockningen?! Margit gjorde en gest mot köksbordet och diskbänken.

Linda lutade ena axeln mot dörrposten. Hon fixerade sin mormor med blicken. Suckade sedan djupt och rullade med ögonen.

”Men vad är det?” Margit lät armarna falla ner till sidorna. ”Vad är det, hjärtat mitt? Har jag sagt något dumt nu?”

Linda skakade sakta på huvudet. ”Nej då, mormor. Nejnej, inte alls. Och det är jättfint här i köket. Men…”

”Men vaddå?”

Linda suckade ännu en gång. ”Ja du milde, vad ska jag säga…..alltså, jag fick ju för mig att kolla upp något annat på Internet också…”

”Åh, har du hittat något mer? Vad spännande!” Margit lyste upp.

”Ja alltså….ehhhh….det kan man lugnt säga att jag har.”

”Men vad? Nej men nu får du berätta!”

”Mormor, har du hört talas om Twitter?”

Margit kisade med ögonen. ”Hmmm, ja, det låter bekant. Är det inte det dom säger på CNN ibland, följ oss på Twitter om du vill veta mera..något i den stilen? Men jag vet inte riktigt vad det är. Är det någon hemsida?”

”Alltså, Twitter är lite som en….har du hört talas om bloggar?”

Margit rullade med ögonen. ”Har jag hört talas om bloggar….nej men lilla kära vännen, din mormor är väl inte hur bakom som helst! Får jag be att tala om att jag minsann har en specifik favoritlista med trevliga bloggar jag följer! Ja men kommer du inte ihåg, i somras visade jag dig ju den där utmärkta trädgårdsbloggen, damen som skriver den är väl i min ålder har jag för mig…”

Linda fnissade till. ”Förlåt, mormor. Jamenvisst vet jag egentligen att du vet vad bloggar är. Sorrysorry.”

”Jaha, och det här Twitter har något med bloggar att göra, alltså?”

”Ja, man kan väl säga att Twitter är en blogg i kortform. På Twitter kan man också skriva inlägg och publicera, men de kan inte vara mer än 140 tecken långa.”

”Oj. Vad blir det? En eller två normala meningar?”

”Typ. Och du mormor, kan du gissa vem som twittrar?”

Margit log brett. ”Jag kan nog det, ja. Men ser man på! Och vad skriver han om, då?”

Leendet på Lindas ansikte dog bort. ”Jaaaa du. Jag har skrivit ut några av hans senaste twitter-inlägg. Läs själv!” Hon räckte sin mormor två A4-blad.

”Oj då, nej men vänta ett tag, jag ska bara hämta glasögonen…” Margit hastade ut i hallen, greppade handväskan, plockade fram glasögonfodralet och satte glasögonen tillrätta över näsan. Sedan återvände hon in i köket. Tog bladen ur Lindas hand, gick och ställde sig vid köksfönstret, där det var som ljusast.

Började läsa.

Spärrade upp ögonen.

Rynkade pannan.

”Men vad? Vad är….men vad i hela friden?”

Däremot har jag en målsättning för 2012. Nämligen att arbeta mer fokuserat med min berättelse. Så att den blir klar någon gång. Jag har visserligen skrivit någonstans mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av denna roman. Och det känns riktigt Men. Det räcker ju inte att föra historien till sitt slut. Sedan börjar fas två. Nämligen att korrekturläsa. Skära bort eventuellt dökött – kill my darlings. Kontrollera att det inte finns några tankelapsusar, att saker som kräver en förklaring verkligen har fått det. Att faktaangivelser stämmer. Och så vidare. När jag skrev min första roman tyckte jag nästan att denna del av författandet var den mest jobbiga biten. Men det kanske beror på att jag skriver så pass oorganiserat och oplanerat som jag gör. Har med andra ord blott mig själv att skylla!

Det här lär innebära att jag kommer att bli mer av en ensling i år. Annars är socialt umgänge ju en stor del av tillvaron som medföljande till en utlandsstationerad partner. Eftersom man förflyttar sig till nya vidder och måste börja bygga upp ett nytt liv. Och eftersom det är en tillvaro där man oftast har mycket mer fri tid än vad man har hemma. Men. Det där får stryka på foten, lite eller mycket. För att kunna koncentrera mig, komma in i och behålla fokus på skrivandet behöver jag lugn och ro och tystnad varje dag, minst fyra-fem timmar i sträck.

“Se det som ett jobb”, sa en vän till mig nyligen. “För det är ju faktiskt vad detta är för dig.” Klokt sagt, tycker jag.

Men. För att återvända till min första roman. Brevet från Seoul. Så känner jag mig riktigt nöjd med mig själv idag. För jag har tagit mig i kragen och e-postat iväg den till fyra nya förlag. Äntligen.

Det tycker jag är en riktigt bra start på det nya året.

Det är en annan sak också. Jag har kommit till det läge då jag skulle kunna sy ihop alla lösa trådar och komma med en rafflande avslutning. Men det känns som det är för tidigt. Det blir för få sidor. Så jag måste få till något litet “drama” ytterligare innan jag kan börja på själva slutet. Om jag ska uppskatta det hela i ord tror jag att jag har ungefär en fjärdedel till en tredjedel kvar.

Med vad det där lilla dramat ska vara … ja se det har jag ingen aning om just nu. Jag får ta tag i det efter julledigheten.

För att allting inte ska gå fullständigt i stå ägnar jag mig nu åt att redigera punkter. Ja, det är lika hjärnbefriat som det låter. Men det måste göras. Grejen är att personerna i mina dialoger ofta tvekar en stund mitt i en mening. Något som jag markerat med tre punkter. Vilket man ska göra. Men sedan ska det också vara mellanslag före och efter punkterna. Och det har jag missat. Det kanske låter fjantigt, men jag är noga med sådant här. Den dag jag lämnar in mitt manus, då ska det vara så korrekt som möjligt. Sådan är jag.

Och om ni undrar om jag har fått något svar från det där sista förlaget, angående min första roman, så kan jag meddela att det har jag inte. Ej heller har jag skickat det till ytterligare förlag. För jag är lite rädd för att om jag skickar det typ idag, så finns det en betingad risk att det försvinner i överfulla mejlboxar under julsemestrarna. Att de manusansvariga råkar deleta mitt mejl av misstag, jämte en hel hoper spam och reklam. Så därför väntar jag till januari med att skicka det.

Men vänta bara. I januari laddar jag om. Med både förlagsutskick och författande.

Och inget svar.

Så. I morgon ska jag sätta mig och grunna på vilka nya förlag som ska FÅ DEN STORA ÄRAN att emottaga Brevet från Seoul.

Har för övrigt inte författat mycket den senaste veckan, detta på grund av julbrevsskrivande, pepparkaksmuffinsbakande, julpyntande och lite annat smått och gott. Men i min tankevärld dyker romanfigurerna upp alltsomoftast och “säger något”. Så fullständigt stiltje råder icke.

Men. Att få svar inom ett dygn – vad tycker ni om det? Är det rimligt att hoppas på det?

Alltså. Nu har det gått mer än ett dygn.

Och det är liksom på detta vis, att när jag väl, till slut, tar mig samman – och till exempel skriver de där mejlen jag borde ha skrivit för länge sedan – så hoppas jag ju innerligt att … det ska hända något.

Frånvaron av dygnssnabbt svar KAN ju bero på semester. (I slutet av november?!? Hmmmm…)

Men det KAN också vara ett utslag av talande tystnad. Och ska då tolkas som “vi försöker ignorera dig och ditt vämjeliga alster så gott det går – ska det vara så svårt att begripa?!?!)

Det KAN också bero på att ingetdera av mina mejl har nått adressaten. Att det har blivit någon cyberspejsvajsing. Fast det är inget som jag brukar råka ut för.

Hmmm.

Hur länge tycker ni att det är rimligt att vänta på ett livstecken/en bekräftelse på att mejlet gått fram?

Saken är den att jag har hittat fler förlag jag kan tänka mig skickade. Men vill ju ge detta förlag en chans – om de eventuellt skulle vara intresserade (trots allt).

Hmmm.

Det är så här. Den berättelse jag skriver på nu, det är min andra. Den första, som heter Brevet från Seoul, den har vandrat runt hos diverse förlag. Nämligen åtta stycken.

I första omgången skickade jag den till fyra förlag (några av de största svenska bokförlagen). Fick inom två månader svar från tre av dem. Innebörden var “Tack för ditt manus, tyvärr måste vi meddela att…”. Och så vidare. Det vill säga rätt så standardmässiga refuseringar.

Det fjärde förlaget – också ett av de större – tog sju månader på sig att svara. Det var också en refusering, men en som jag blev oerhört glad över. För det var personligt formulerat. Förlaget bad om ursäkt för att jag hade fått vänta så länge på svar, men anledningen till detta var att mitt manus var ett av de som bedömdes som intressanta, och som de ville läsa igenom noggrant. Nu hade de trots allt bestämt sig för att inte ge ut det – eftersom de har begränsade resurser när det gäller debutanter – men de ville verkligen uppmana mig att fortsätta att skriva, och poängterade att jag var mycket välkommen att skicka in nya manus till dem.

Jag blev så glad att jag grät. För det här var ju en bekräftelse på att jag inte går omkring och inbillar mig att jag är bra på att skriva. Jag ÄR bra på att skriva.

Så. Efter det här tänkte jag att Brevet från Seoul eventuellt kan intressera något annat förlag. Jag granskade Svensk bohandelsförenings enormt långa lista över bokförlag, och valde ut fyra stycken – två större och två mindre – att skicka manuset till.

Från tre fick jag svar inom två månader. Två standardrefuseringar och ett mer personligt (där jag åter fick bekräftat att jag faktiskt KAN skriva).

Från det fjärde har jag inte hört något.

Och nu är det nästan åtta månader sedan jag skickade in manuset.

Och jag har kommit till den punkt att jag faktiskt är alldeles förbannat intresserad av att veta om de a) har fått manuset, b) har tittat på det c) tycker något om det.

Så pass intresserad av detta är jag nu att jag nog tänker skriva det där mejlet till dem, där jag frågar om dessa saker.

Samtidigt drar jag mig för detta. Inte för att det kan bli en refusering, åtminstone inte främst därför.

Det verkliga skälet är att jag är rädd att de ska skriva något i stil med “det här var så otroligt genomuselt att vet du vad, med genomusla manus som dessa, där tycker vi verkligen inte att vi har något som helst ansvar att ge någon feedback. Vi försöker förtränga att vi någonsin har varit tvungna att ögna igenom denna dynga, vi mår illa av den och vi vill ICKE bli påminda om den igen. Att du har mage att skicka sådant dravel till oss! Du borde skämmas!!!”

Ja, de kanske inte är så … franka. Men ändå. Av någon anledning är jag livrädd för att höra att min berättelse är – dålig.

Eftersom jag faktiskt fått positivt gensvar borde jag inte gå omkring och ängsla mig för detta. Men jag gör det ändå.

Fast … nu efter åtta månader, så håller nyfikenheten på att vinna över rädslan. Faktiskt.

Det finns ju också en möjlighet att mitt manus aldrig kom fram. Eller att de har glömt bort det. Att de har missat att öppna mitt mejl.

Hmmm. Nej men jag måste.

Kanske idag, rentav.