Det har nu gått en vecka sedan jag kom tillbaka till Shanghai, och jag ska erkänna att jag inte skrivit många ord – förrän idag. Jaja, om inte annat är jag ärlig! Och … några giltiga skäl har jag faktiskt haft. Till exempel att jetlaggen inte har varit att leka med denna vända (som en bakfylla utan alkoholintag – what a waste of time…), och att dottern varit sjuk och krävt en del omvårdnad.
Men. Idag, som sagt. Så har jag förvånat mig själv, och knåpat ihop hela ettusen ord.
Anledningen till att jag är förvånad, det är att jag (återigen!) drabbats av skrivkramp. Jag skrev klart ett händelseavsnitt före jullovet, och sedan visste jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare. Handlingen hade jag i stort sett klar för mig, men jag behövde en snygg och smidig övergång; något som band ihop detta avsnitt med nästa.
Den har jag hittat nu. Medelst ett råd jag fann i andra numret av den eminenta nya tidskriften Skriva. Där berättar Åsa Lantz om ett tillfälle då en berättelse som hon skrev på liksom “stod och stampade”. Hon erinrade sig att någon en gång sagt “Släng in nåt oväntat i texten! Ta vad som helst!”
Åsa Lantz tog en pingvin. Kul! Så wild and crazy är dock inte jag. Nej, jag nöjer mig med ett sms. Som kommer vid en lite oväntad tidpunkt, och har ett oväntat innehåll.
Imorgon får vi väl se vad det står i det där sms:et. Jag vet det inte själv än.
Och nu vill ni väl ha ett utdrag ur berättelsen igen, gissar jag? Jamenokejdå. Vi drar till med något på temat “oväntat”. Mina hjältinnor Linda och Margit börjar bli riktigt nyfikna på den mystiske Justus, som avslöjar så lite om sig själv. En dag får Linda plötsligt ingivelsen att söka på vissa Internet-sidor för att få fram lite information om den pensionerade bibliotekarien. Och jodå – hon kommer att hitta en del upplysningar. Varav en del ger upphov till förskräckelse…
Håll till godo 
—————————————————————————————-
Linda rusade fram till datorbordet. Tryckte häftigt på laptopens strömbrytare. Förde sedan högerhanden till munnen och började tugga på tumnageln medan hon fixerade skärmen med blicken.
”Men kom igen då….” Linda suckade, trampade otåligt av och an. ”Djeeeezus, att det ska ta sån jääävla tid att….”. Hon hann inte avsluta meningen. Laptopen hade bootat klart.
Linda damp ner på stolen. Klickade upp Explorer. Sedan Favoriter. Flackade med blicken upp och ner för rullgardinsmenyn. Vart var den nu, sidan? Till slut log hon igenkännande. Aha, där ja. Nästan längst ner. Klick.
En ny sida med en sökruta kom fram. Linda tog ett djupt andetag. Gnuggade handflatorna mot varandra. Harklade sig sedan. Skrev. Och tryckte till slut på Enter.
Markören blippade. Något inuti laptopen rasslade diskret. Linda svalde nervöst.
Så, till slut. Sökresultatet framme. Linda lutade sig ivrigt mot bildskärmen. Bet sig i underläppen och grimaserade. Scrollade snabbt nerför resultatlistan.
”Men herrejävlar. Kolla! Jomen det måste ju vara….?”
Hon klickade på en av länkarna. Trutade med munnen, försökte vissla. Men i upphetsningen blåste hon alldeles för häftigt, vilket kom små salivdroppar att sätta iväg som projektiler och landa på skärmen. Det märkte hon inte ens. All fokus låg på informationen som dykt upp på bildskärmen. Längst upp till höger fanns en liten porträttbild. Linda betraktade den och log. Hon hade hittat rätt.
”Men alltså. Det hade jag väl inte trott. Ha, vad häftigt”, sa hon för sig själv.
Sedan började hon läsa texten under bilden.
Då dog leendet bort.
”Men….men vad ÄR det här? Vad i hela friden?”
********
Margit torkade händerna på den blåvitrutiga diskhandduken och beskådade sitt verk. Jodå, nu var allt undanplockat och i ordning i köket. Tja, då var det ju bara att åka, då. Men vart höll Linda hus? Margit sneglade mot hallen. Just då uppenbarade sig Linda i dörröppningen.
”Men där är du ju! Tja, men vad säger du, får din ömma mormoder godkänt för undanplockningen?! Margit gjorde en gest mot köksbordet och diskbänken.
Linda lutade ena axeln mot dörrposten. Hon fixerade sin mormor med blicken. Suckade sedan djupt och rullade med ögonen.
”Men vad är det?” Margit lät armarna falla ner till sidorna. ”Vad är det, hjärtat mitt? Har jag sagt något dumt nu?”
Linda skakade sakta på huvudet. ”Nej då, mormor. Nejnej, inte alls. Och det är jättfint här i köket. Men…”
”Men vaddå?”
Linda suckade ännu en gång. ”Ja du milde, vad ska jag säga…..alltså, jag fick ju för mig att kolla upp något annat på Internet också…”
”Åh, har du hittat något mer? Vad spännande!” Margit lyste upp.
”Ja alltså….ehhhh….det kan man lugnt säga att jag har.”
”Men vad? Nej men nu får du berätta!”
”Mormor, har du hört talas om Twitter?”
Margit kisade med ögonen. ”Hmmm, ja, det låter bekant. Är det inte det dom säger på CNN ibland, följ oss på Twitter om du vill veta mera..något i den stilen? Men jag vet inte riktigt vad det är. Är det någon hemsida?”
”Alltså, Twitter är lite som en….har du hört talas om bloggar?”
Margit rullade med ögonen. ”Har jag hört talas om bloggar….nej men lilla kära vännen, din mormor är väl inte hur bakom som helst! Får jag be att tala om att jag minsann har en specifik favoritlista med trevliga bloggar jag följer! Ja men kommer du inte ihåg, i somras visade jag dig ju den där utmärkta trädgårdsbloggen, damen som skriver den är väl i min ålder har jag för mig…”
Linda fnissade till. ”Förlåt, mormor. Jamenvisst vet jag egentligen att du vet vad bloggar är. Sorrysorry.”
”Jaha, och det här Twitter har något med bloggar att göra, alltså?”
”Ja, man kan väl säga att Twitter är en blogg i kortform. På Twitter kan man också skriva inlägg och publicera, men de kan inte vara mer än 140 tecken långa.”
”Oj. Vad blir det? En eller två normala meningar?”
”Typ. Och du mormor, kan du gissa vem som twittrar?”
Margit log brett. ”Jag kan nog det, ja. Men ser man på! Och vad skriver han om, då?”
Leendet på Lindas ansikte dog bort. ”Jaaaa du. Jag har skrivit ut några av hans senaste twitter-inlägg. Läs själv!” Hon räckte sin mormor två A4-blad.
”Oj då, nej men vänta ett tag, jag ska bara hämta glasögonen…” Margit hastade ut i hallen, greppade handväskan, plockade fram glasögonfodralet och satte glasögonen tillrätta över näsan. Sedan återvände hon in i köket. Tog bladen ur Lindas hand, gick och ställde sig vid köksfönstret, där det var som ljusast.
Började läsa.
Spärrade upp ögonen.
Rynkade pannan.
”Men vad? Vad är….men vad i hela friden?”
Och – oftast i alla fall – något som är väldigt roligt.
